Andreas testar Xtreme i jägarspåret

Jag tänkte att detta var den ultimata värdemätningen på konditionen då bristande träning genast blir avslöjad i den skoningslösa terrängen!

Det svåra valet för dagen var om jag skulle äta middag innan tävlingen eller inte. Äter man för mycket tätt inpå så riskerar man att drabbas av kaosmage under loppet, hoppar man å andra sidan över middagen så kan följden bli akut blodsockerkoma som måste botas med helnöt. Valet blev en kompromiss i form aven banan, en apelsin samt en liter vatten. Väl på plats på de gröna jägarnas jaktmarker så var proceduren enkel: Betala blygsamma 50 kr i anmälningsavgift och starta på valfri tidpunkt mellan 17.00 och 18.30. Efter 10 minuters uppvärmning och stretching så var det dock dags för att ge sig ut på den plågsamma resan och ett visst mått av ångest inföll sig. Jag gav mig av i ett högt tempo och tänkte att det här går bra. Men när det efter ett par kilometer bar iväg från eljjusspåret och ut i den nära på obanade terrängen så började tröttheten ge sig till känna. Det suger verkligen musten ur benen att hoppa över stora stenar och rötter och risken för uttänjda fotledband är överhängande. Så efter 4 km kommer den, tunnelbanebacken, backen som är lång och brant och får aborrbacken att likna en platå.

Vid 6 km börjar jag känna törst och hungerkänslor och börjar ångra att jag inte ätit mer innan loppet. Jag får slå av på takten för att försöka spara på energin. Omtänksamt nog har arrangörerna placerat en vätskekontroll vid 10 km där jag stannar för att snabbt halsa lite pripps. Vätskan räddar mig från en värre genomklappning och på de 3 sista kilometrarna kan jag öka farten något och pressa ut de sista krafterna. Då jag sprang utan klocka så hade jag ingen koll på vilken tid jag sprungit på men enligt en funktionär var tiden 1.02 vilket jag kände mig relativt nöjd med i det här skedet av säsongen. Jag bestämmer mig på en gång för att under året lyckas gå under den magiska gränsen på 1 timma. Den sammanlagda resultatlistan publiceras imorgon så min placering är ännu okänd.

Efter målgång kommer en man fram och frågar: ”Tävlar du för Nacka Värmdö?”(Jag hade min NVSK-tröja på mig) Det visar vara Kalle P, ännu en Skidforum-profil som med något sorgsen röst konstaterar ”ni verkar ha roligt i er klubb”, ”synd att man bor norr om stan”. Jag försöker trösta honom med att han är välkommen att besöka NVSK:s träningspass när han så önskar, och han skiner genast upp.Efter denna nya trevliga bekantskap skriker magen efter mat och jag inhandlar god varmkorv och sportdryck av den gröne jägarhövdingen.

Strax därefter stöter jag på oväntat på Martin Bergvall, en gammal granne från Piteå som i slutet på 90-talet var en av landets bästa junioråkare med pallplaceringar på mästerskap. Idag visade han sin talang när han helt otränad sprang på 1.10. Han säger sig nu ha fått tillbaka suget att träna. Martin berättar att han sett en skylt vid Ursvik där det står något om rullskidträning på torsdagar. Glad i hågen ringer han för att kolla upp saken närmare, men då svarar en man frågande, ”Nej det vet jag inget om”. Jag tipsar honom att gå in på NVSK:s hemsida för att få se ”en riktig rullskidklubb” och vi bestämmer att genomföra några gemensamma pass på löpning och rullskidor framöver.

Leave a Reply

Top