Visst nappar det!

Det betyder inte att vi kommer att flytta i brådrasket. Det är hennes normaltillstånd att alltid hålla utkik efter nytt boende. Ännu bor vi kvar i lägenhet i postnummerområde 11XXX Stockholm, men alltfler av de andra barnfamiljerna i bekantskapskretsen gör flytten ut från cityboendet till någon förort. Gemensamt för områdena dit våra vänner flyttar är att gatorna alltid är benämnda enligt något visst tema, t.ex. lövträd, bleckblåsinstrument eller friidrottsgrenar. Står det Päronvägen på flyttkortet kan man ge sig tusan på att nästa rad- eller kedjehuslängor heter Äppelvägen, plommonvägen och persikovägen. Norra Sticklinge på Lidingö är ett typiskt sådant område och där är det fiskar som är temat; Laxvägen, Gösvägen, Gäddvägen, Harrvägen, Braxenvägen och så vidare. Parallellt med Abborrvägen, som går i områdets utkant brant ned mot sundet mellan Lilla och Stora Värtan, går en liten oansenlig stig som utgör en del av Lidingöloppets bana. Stigen har då kommit att kallas Abborrbacken och har genom åren satt skräck i mången Lidingölöpare med sin stigning från nästan nere vid strandkanten upp till krönet halvkilometern senare på 48 meter över havet.

Men många säger att slutdelen med Abborrbacken inte alls är den värsta sträckan på Lidingöloppets 30 km terrängbana. Istället är det partiet mellan 16-21 km som totalt dödar benen. Det ser inte så märkvärdigt ut på banprofilen eftersom backarna inte är så långa som Abborren, men de kommer väldigt tätt och de är branta och knaggliga både uppför och nedför vilket ideligen bryter löprytmen och det ger aldrig låren en chans till återhämtning. Däremot från ca 21-22 km har man faktiskt några kilometer av relativt snäll löpning så att benen kan återhämta lite kraft inför de sista backiga partiet som inleds där i strandbrynet nedanför Norra Sticklinge. I våras skrev jag på forumet att Abborrbacken schaktats bort och flyttats till Nackareservatet i närheten av sjön Flaten. Det kan jag delvis hålla fast vid. Abborrbackens första del är rejält brant och det ska man ha respekt för. Men sedan flackar den ut och blir betydligt snällare. När jag sprang där i lördags var det en medtävlande som studsade som en guttaperkaboll efter den första branten, med antagligen tjugotalet höjdmeter kvar till krönet, och frågade förvånat ”var det där Abborrbacken?!?”. Nu hade jag inte riktigt den spänsten i mina ben men jag delade förvåningen över att det inte var värre.
Men man ska inte tro att backarna tar slut sedan och inte heller den som brukar benämnas “sista backen” efter golfbanan vid 28km var riktigt den sista. Det kom några körare till efter Golfen under den näst sista kilometern och det är först vid skylten som markerar 1km kvar som man kan säga att stigningarna verkligen är slut.

Var är då gräset som allra grönast egentligen? Jo, när man pressat sig runt den klassiska tremilen på Lidingö så är det är det på Grönsta Gärde.

Leave a Reply

Top
Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com