Våndan av mörk choklad

Men små tokigheter, såsom skaterullskidor bakom draghund, kan jag ju lika gärna publicera själv, så vänner inom NVSK kan få sig ett skratt. Eller så att medlemmar själva kan undvika vetenskapliga tester mer lämpade i “Brainiac ” (eller kanske som Hammer tycker – i “Jackass”).

Olle har redan förklarat varför man bör välja helnöt istället för mörk choklad. Se artikel http://www.nvskidor.se/artikel/86/ samt http://www.nvskidor.se/artikel/32/ . Olle stirrar sig dock blind på enbart energiinnehåll, och missar då en annan fördel som jag tänkte förtydliga.

Året var 1978 och jag som 15-åring gick en fjälltur med två jämnåriga kompisar. Vi valde en ganska tuff nybörjartur, 14 dagar mest i oledad terräng både i Sarek och Padjelanta. Mat för 14 dagar väger, så vi hittade en otrolig nyhet på den tiden – frystorkad mat! Nå´t amerikanskt företag hade mat i glänsande förpackningar. 2-3 portioner stod det på varje paket. Fint tyckte vi, då får ett paket per måltid räcka för alla tre. Vi insåg vårt misstag redan första måltiden. Ett paket var som en liten barnportion. Denna barnportion delad på tre hungriga tonåringar som utförde en tuff vandrig var en bantningsstrategi som jag skulle behöva gå igenom nu istället. Jag var ständigt hungrig i 14 dagar! Nej fel, jag var hungrig efter måltiderna och utsvulten resten av tiden, alla dagar utom en!

Vi hade just vadat över en större jokk, och satt på grusbrinken och var chokladsugna. Jag tog upp min choklad – mörk!!! Den hade smält ihop och sedan stelnat till en ca 2 cm tjock oformlig klump, helt omöjlig att bryta isär. Här skulle man kunna tänka sig att var och en bet en tugga, men då vi hade blivit som utsvultna gamar, hökade vi efter varje form av oförrätt vid utspisningar. En knäckebrödssmula mer av någon betraktades som en dödssynd. Därför skulle uppdelning av denna omöjliga klump gå rättvist till.

Jag började lite lönlöst försöka såga mig igenom chokladklumpen med min morakniv. Helt lönlöst! P.g.a. den grusiga slänten, la jag chokladklumpen i knäet och satte spetsen av morakniven mot och tryckte till. Resultatet då chokladen sprack, var att jag hade en morakniv i knäet ca 1,5 cm in tills spetsen stoppades av knäskålen.

Jag lyckades ta mig till samebyn Staloluokta där jag hittade en samesjuksyster i en lappkåta. Även om hon tyckte det borde sys, så var hon en hejare på att plåstra ihop såret. Under dagen som jag vilade lyckades vi köpa oss mat och åt oss mätta! Sen lyckades jag tillverka kryckor av knotiga fjällbjörkar, så jag kunde hoppa ner till Kvikkjokk. (Det gick tydligen helikopterflyg – men jag tyckte det var fjolligt.)

Förutom att jag fick äta mig mätt, var fördelen att jag fick allas liggunderlag, sovsäckar och knäckebröd som packning, medan de andra åter fick ryggsäckar som vägde 30 kg.

Väl hemma i Stockholm kunde jag inte stödja på benet på en vecka, och förundrade över att jag trots allt kunde stödja på det under hoppandet till Kvikkjokk.

Jag har nu i 30 år haft ett ganska fult ärr på knäet. Efter min vurpa i Södertäljeloppet är en stor tjock köttslamsa borta, så jag hoppas detta är ett sätt att få en billig skönhetsoperation. Detta återstår att se när knäet läker… Tänk om jag redan för 30 år sedan vetat om detta med energiinnehållet i den betydligt mjukare helnötschokladen!

(Ett förtydligande till Hammer – youtube existerande inte på den tiden!)

Leave a Reply

Top
WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com