Veckans boktips-Dubbelstakning

För detta tackades klubben med ett antal förhandsexemplar av kioskvältaren ”Längdåkning i klassisk stil, dubbelstakning”, som blivit resultatet av experiment på längdåkare som bundits fast i olika taljor, block och apparater, där det helgade målet varit att slutgiltigt besvara frågan om hur man skall staka.

Högskolelektor Nilsson har ett antal publikationer bakom sig och ger sig nu alltså in i det heta området dubbelstakning, där bland annat den känsliga frågan om stavlängd gömmer sig.

I introduktionen ges en sammanfattning av skidåkningens utveckling de senaste åren, där bland annat den ökade överkroppsstyrkan hos åkare och dubbelstakningens mer framträdande roll belyses. Att längdåkare stakar mer nu än förr beror bland annat på materialutveckling och bättre preparerade spårbäddar.

I del 1 omnämns de viktigaste muskelgrupperna vid stakning såsom höftböjare (bukmuskler och lårmuskler som verkar över höftleden), skuldersträckare (m. latissimus dorsi och teres major) och sträckare i armbågsleden (m triceps). Nilsson beskriver sedan testmetoderna som använts i ”labbet” innan han i del 2 går vidare med att berätta om olika energisubstrat och
energisystem. Detta kapitel lämnar vi därhän eftersom det är skåpmat för alla längdåkare med ett minimum av förkunskaper.

Det är i del 3 och 4 av publikationen som Nilssons forskning kokar ihop till intressanta slutsatser och begreppet attackstak introduceras. Först lite ytterligare bakgrund:

Den så kallade trestegsraketen vid stakning har tidigare beskrivits och kännetecknas kortfattat av aktivering i tur och ordning av 1)Bukmuskler och höftböjare 2)Skulderledsextensorer (ffa latissimus dorsi) och 3)Armbågsextensorer (m triceps), där de två första stegen i raketen också är de där störst kraft kan utvecklas.

Tricepsmuskulaturen är i sammanhanget svag och för att hålla mot krafterna som skapas av de större muskelgrupperna tidigare i raketen bör den yttre hävarmen hållas kort, dvs armbågsvinkeln vara spetsig med händerna nära kroppen. Några hållpunkter för nyttan att staka med armbågarna utåt finns för övrigt inte.

De krafter som stavarna utvecklar mot marken kan delas upp i en vertikal och en horisontell komponent, där den horisontella är den viktiga eftersom den skjuter kroppen i rörelseriktningen. Om man stakar med armarna raka vinner man kraft genom att stavarna kan generera kraft mot underlaget under en längre tid (längre impulstid). Med ”kort” isättning (dvs armarna nära kroppen) blir den horisontella kraftkomponenten större eftersom stavarna sätts i med viss lutning, men impulstiden blir kortare. Dock kan vid kort stavisätt längre stavar utnyttjas.

Det som Johnny Nilsson kallar attackstak (AST) kännetecknas av just längre stavar (ca 93% av kroppslängden, alltså till och med längre än vad som är brukligt vid skateåkning) som sätts i närmare kroppen med brant vinkel i armbågen och lutning av stavarna mot underlaget.

Attackstak uppvisar större och tidigare aktivering av raketsteg 1, därav namnet. Längdåkaren ”attackerar” underlaget med stor insats tidigt i stakcykeln jämfört med konventionell stakteknik (KST). Nilsson menar att vid KST och med stavar av traditionell längd (ca 85% av kroppslängd) har en stor del av den böjning i bålen som utgör raketsteg 1 redan skett före stavarna satts i marken.

Vid KST blir stakkrafterna lägre då de rakare armarna blir en svag länk som inte förmår hålla mot de krafter som genereras i raketsteg 1 och 2. Vid AST däremot minskar påfrestningen på armmusklerna genom att händerna låses nära kroppen, med spetsig armbågsvinkel.

I stavfrånskjutet är bålens lutning inte så stor vid AST som KST och det möjliggör snabbare stakcykler då det går fortare att återkomma i ursprungsläget. Det är också energisparande att inte behöva räta upp överkroppen från det djupare slutläget man har vid KST.

Leave a Reply

Top
WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com