3a i Munkastigen trail run!

Maria valde pga knäkänning att köra en stafettsträcka. Tomas gick in på 3e plats på fulla distansen. Läs hans rapport. Bilder kommer senare eller aldrig:

“Helgen tillbringades i skogarna kring Laxå där en 44 km lång sträcka av Munkastigen (en gammal pilgrimsled) avverkades.Eftersom årets hittills längsta löppass varit ca 22 km var det med viss tvekan jag ställde mig på startlinjen vid Vätterns strand. Skulle knäna hålla och vilken del av benen skull krampa först?

Maria hade fegat ur lite på förhand och bytt över till stafettklassen, vilket innebar en mindre exakt definierad växling någonstans halvvägs. Det lite udda upplägget i stafettklassen var obegränsat antal deltagare och växlingar. För Marias del innebar det att nummelappsvästen (eller vägarbetarvästen?) skulle lämnas över till en löparkompis från IF Linnéa (nästa gång får vi skrapa ihop ett NVSK lag..) vid vår depå efter ungefär 20 km. Det var därmed bara att ta rygg på Maria i starten och försöka komma in i ett bra flyt.

Första milen var mycket uppför men därefter blev terrängen lite planare och mer snabblöpt. Banan gick huvudsakligen på småknixiga skogsstigar med ett och annat lerhål och med lite kortare grusvägsavsnitt fram till 20 km. Efter att ha dragit med mig en snickers och lite dricka vid vår servicedepå var det dags för ett längre stigparti, som väl får betraktas som dagens främsta behållning. En otroligt vacker stig som ringlade fram längs en smal grusås med vidsträckta myrar och sjöar längs sidorna. En traillöpares svettiga dröm!

Kilometrarna flöt på och plötsligt var 3 mil avklarade. Nånstans här brukar ju maratonlopp börja kännas i benen och detta var inget undantag.. Enligt rapporter från kompisar som sprungit banan tidigare skulle sista milen vara en ganska lättlöpt grusväg. Och nog var det grusväg, men dock betydligt mer uppför än vad som avslöjats i förhandssnacket.

Benen höll ändå förvånansvärt bra och de förväntade krampattackerna uteblev till stor del, även om det inte var tal om några direkta fartökningar på slutet. Sista kilometrarna in mot mål gick på ett elljusspår som turligt nog var relativt platt. 44 km avverkades på 3:29, vilket känns riktigt bra med tanke på underlag och kupering.

Blir det fler gånger? Högst troligt! Banan var, trots det trista grusvägsavsnittet på slutet, precis så bra som man kunde förvänta sig av en vandringsled i skogen – en god anledning att åka till Laxå!

Leave a Reply

Top