Salomon 4 Trails-En amatörs bekännelser

Salomon 4 Trails visade sig vara klart tuffare än vi hade planerat för och redan efter första dagen kände jag att det nog var över för min del. På 4 dagar skulle man avverka i genomsnitt 4 mil per dag och 2500 höjdmeter. Starten gick i Garmisch Partenkirshen och vi gick i mål i Samnaun i Schweitz.

Jag och Åsa höll ihop under loppet och det är en absolut nödvändig strategi för att jag över huvud taget ska kunna ta mig igenom sådana här lopp. Utan tempohållare går jag ut alldeles för hårt och är loppet då längre än ett par timmar så väggar jag ungefär då. Vad Åsas vinst med upplägget är oklart. Eftersom jag dessutom brukar få olidligt ont i fötterna efter 2-3 timmar beroende på underlag så vore det bättre om hon sprang med någon som hon slapp släpa på i slutet av varje etapp.

Typiskt svenskt att dra iväg första dagen som vore det ett 2-timmarspass. Bränna kolhydraterna, ovana vid värmen och usla på att bränna fett jämfört med europeerna. Och riktigt dåliga på att springa utför. Mina fötter var dessutom helt slut efter första halva dagen, men vi hankade oss i mål. Sista kilometern gick på asfalt lätt utför vilket kändes otroligt ovant och vi kunde springa förbi ett gäng på slutet som hade passerat oss nedför de sista slalombackarna. Mange är nyduschad och utvilad i mål när vi kommer dit. Världens godaste cola dricks i det målområdet. Tar mig till hotellsängen så snart det går och lägger mig. Kommer inte att starta dagen efter, men jag lovade att sova på saken.

Vi tar oss också till pastapartyt, men där är pastan slut när vi kommer dit. Det var också sista gången vi gick på något pastaparty. Tänkte inte riskera att gå några onödiga metrar i fortsättningen.

Dag två försöker frukosten komma upp några ganger vid 06:30. Starten ska gå 07:00 och jag funderar på hur jag ska ta mig till Imst. I brist på ork att ordna med transport så hamnar jag på startlinjen. Två pass i högalpin terräng ska forceras. Åtminstone är det vad kartar föreslår. Banprofilerna till etapperna har någon 5-åring ritat. Det var så många fel runt topparna man passerade att man inte kunde ta nånting på allvar. Det enda som stämde var höjdmarkeringen på “toppen”, men inget om att det var första, andra, tredje eller fjärde gången man nådde den toppen. Första halvan gick helt OK ändå. Chocken i kroppen och illamåendet försvann när vi väl kom igång i vår lunk. Sen skulle vi upp på den andra toppen och nu fick jag stora problem. Vi sprang förbi en extrainsatt vätskekontroll för att kartan antydde att vi var en god bit på väg till toppen. Sen skulle det vara lite nedför en bit till nästa kontroll. Verkligheten var 4 toppar och i någon backe låg solen på och vindstilla. Slut på energi och ont om dricka. Illamåendet kom som ett brev på posten och jag fick lägga mig i gräsen och jag ville bara spy. Efter 10 minuter så kunde jag ta mig vidare, sakta uppför de sista topparna. Det hade börjat blåsa lite också. Den tryckande värmen i backarna på den andra halvan gjorde också att jag drog på mig en del skavsår på alla möjliga och omöjliga ställen. En kille som såg mina bekymmer erbjöd mig hans vasselintub, vilket underlättade hemfärden och räddade garanterat min start de följande två dagarna.

Dag tre var en lätt etapp på papperet. En topp på 1800 hm och endast 33 km. Inte lika varmt som dag 2 heller så den här dagen tog vi oss igenom och kände oss t.o.m aningens pigga efter målgång. Kanske för att påfrestningarna gjort att vi nu har så låg framfart att det inte längre kan räknas som löpning. Förutom mina fötter då. Jag hade så ont att även den sista milen nedför fick jag lägga mig ner och vila fötterna varannan km. De sista 8 km från sista kontrollen kändes som ingenting när man stod i kontrollen, men de tog hur lång tid som helst att genomlida.

Vi åt middag med Mange och han tog en titt på mina fötter. Han påstår sig vara något av en fotexpert, vilket han verkar ha all anledning att hävda. Han konstaterade vid en jämförelse med Åsa att mina fotvalv är väldigt höga och att mina fötter är väldigt stela. Liknande problem som Mange själv lider av. Fötter olämpliga för löpning alltså. Att han inte får fullt lika ont i sina fötter kan ju bero på att jag väger en större ryggsäck mer än han. Jag ska hur som helst skaffa mig ett par nya skor och nya sulor. Minimalistiska skor gör sig icke besvär på mina fötter.

Sista dagen, lika tuff som andra dagen eller tuffare. Dessutom förlängd med några km efter ett stenras. Min Garmin uppmätte 49 km och 3000 hm. Kroppen hade vant sig vid sitt nya liv och jag kände mig pigg hela dagen. Min nya kunskap om vad som gjorde ont i fötterna gjorde att jag tog varje möjlighet att gå så att en sten masserade mitt under fötterna. Det var superskönt och jag behövde nästan inte stanna någon gång för att vila fötterna. Åsa som alltid varit piggare i slutet av etapperna fick nu kämpa på slutet. Pressade på för att komma in under 10 timmar vilket vi klarade med ca 7 sekunder.

Det mest fascinerande med såna här evenemang är att jag nu en vecka senare har glömt bort alla plågor. Jag kan inte riktigt minnas hur dåligt jag mådde. Däremot vet jag en massa saker som jag ganska enkelt kan göra bättre till nästa gång. Transalpine Run går ju senare i höst. Varje etapp ska vara lite lättare än på Salomon 4 Trails, men 8 dagar istället för 4. Låter kul…

Reds anm: På http://magnusultra.blogspot.se/ kan du läsa Manges version av samma lopp

Bilder kommer senare eller aldrig

Leave a Reply

Top
WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com