NVSK i fäders spår – en sparvs bekännelser

Här kommer en kort sammanfattning av det gånga året utifrån ett fågelperspektiv.

Förberedelser inför VL 2014
Förberedelserna inför VL 2014 började i samband med att jag direkt efter VL 2013 gick med i klubben. Syftet med att gå med i klubben var att få ett bredare nätverk av likasinnade, hitta träningskamrater och få hjälp och sparring för att utvecklas i min träning generellt och inom längdskidåkning i synnerhet.

Grundträning
Under året har det blivit en hel del grundträning i form av löpning, rullskidor och lite styrka. Att träna ensam är kul, men att träna med vänner är fantastiskt! Det blev en del pass både rullisar och i stakmaskin med nyfunna grannar och vänner från klubben vilket har varit riktigt motiverande och KUL!. Vi var några från klubben som sprang Lidingölopet vilket både är fostrande och nyttigt inför framtida vintersäsonger. Kan varmt rekommenderas. Deltog även i en syrgasstudie på Bosöns laboratorium som det kanske kommer upp en artikel om på hemsidan senare. Fostrande.
Klubben har både hållit med tränare på rullskidor och upp och ned för den berömda Hammarbybacken. Allt har gått enligt plan, men suget och längtan inför VL har ökat exponentiellt i takt med att den 2 mars har närmat sig.

Äntligen snö!
Som ni kanske minns planerade klubben ett träningsläger i Harsa som i sista sekund ändrades till Orsa på grund av snöbrist. Tillslut blev vi i alla fall en tapper och TAGGAD skara som åkte dit. Ni kanske redan har läst följande…? http://www.nvskidor.se/artikel/455/ Långhelgen i Orsa var i alla fall toppen och det var här som flera från elitgruppen lärde känna varandra bättre! Många mil blev det och medan andra klubbar övade teknik plöjde vi kilometer efter kilometer:) Som en skänk från ovan kom de nya tränings- och tävlingskläderna från Trimtex precis i sista sekund och våra kroppar har aldrig känts snabbare tacka vare vår nya outfit.

Träningsmängd
Träningsmängden i elitgruppen har varit väldigt varierande från vissa som tränat väldigt lite medan jag själv i egenskap av en liten fågel utan en gedigen längdskidbakgrund har fått träna lite mer. En summering fram till VL visar på ganska exakt 200 mil på rullskidor och 170 mil på snö. Vid sidan av det har det blivit drygt 200 mil med löparskorna på och minimalt (alldeles för lite) styrketräning. För att hinna med detta har kroppen rastats ungefär 11 timmar per vecka i snitt. Rekordveckan landade på 20 timmars träning och minimiveckan visar på 4 timmar på grund av sjukdom. Eftersom träningen genomförs i princip varje dag består en normalvecka av 11/7 = 1,5 timmars träning per dag. Majoriteten av passen var relativt långa och genomfördes i ett behagligt tempo till eller från arbetet. Alla har vi ett livspussel och pendlingsträning fungerar bra för mig. Kan rekommenderas.

Tävla, behövs det?
Redan uppe i Orsa var det flera från klubben som hade riktigt bra tempo medan sparven kände sig ganska skadeskjuten. Tempot har kommit allt mer, men tack vare att klubben i egenskap av Mr Wangel har uppmuntrat tävlande har det blivit många seedningslopp för flertalet i elitgruppen samt säkert för många andra i klubben också. Tävling är inte träning. Träning är inte tävling. Utan tävling är TÄVLING och jag känner att det är då du som skidåkare utvecklas som mest, hittar dina egna rutiner och kan pressa kroppen ordentligt vilket är en viktig del i allas träningsutveckling anser jag.

Hur genomfördes den sista uppladdningen?
Boendet inför VL är för många ett orosmoment och vi hade inte bokat något med någon månad kvar till loppet. Tror det var Peter som hittade en annons på klubbens forum och tack vare det fick Peter, Jonas, Ola och sparven plats i en kanonstuga i Lindvallen. Undertecknad kom upp redan på torsdag kväll och fick möjlighet att åka i VL-spåren torsdag, fredag och lördag vilket var en perfekt uppladdning. De andra kom upp på fredagen och undrar lördagen vallade vi, diskuterade valla, åt, hade trevligt, vallade, testade skidor, åt, ändrade valla strategi och hade lite trevligt igen. Som många vet var det inte helt lättvallat. Glatta spår, runt nollan och nysnö är inte direkt en vallares dröm. ÅNGEST är bara förnamnet av vilka känslor som bubblade i kroppen de sista timmarna innan läggdags. Kroppens anspänning och vallaångesten gjorde att det tog någon timme att somna och jag låg även vaken en stund mitt i natten, men jag sov bättre jämfört med tidigare år och kände mig lugnare och säkrare på mig själv och min kapacitet. Rutin skapar lugn, det kanske därför det bara blir roligare och roligare för varje tävling som genomförs!!
Många åkare vill vara tidigt på plats i Berga by och så även majoriteten i vår stuga varför jag som sovälskande latmask fick möjligheten att sova hos Åsa och Torbjörn som är medlemmar i klubben men som tyvärr inte kunde komma till start på grund av sjukdomar. Det var underbart att kunna sova till sexrycket, äta en snabb frukost och sedan parkerka bilen vid vägövergången. Ett stort tack till Peter, Jonas och Ola som var på plats i gryningen och som avlämnade viktiga valla- och stavfästes rapporter. Utan er hade jag inte kunnat gå in i min bubbla på morgonen och genomföra den sista mentala uppladdningen som för mig är ett måste för att leverera på topp. En formtopp består enligt mig inte bara på fysisk toppform utan även av mental toppform och en vilja att pressa sig till max.

Äntligen dags för VL 2014 – starten och första backen
Efter lite uppvärmning på skidorna på startgärdet med ryggsäck på ryggen klev jag in i fållan 20 minuter innan start vilket givetvis gav en plats allra längst bak. Men prioriterar man sömn så…eller…som man bäddar får man stå i startledet:)
08.00 går starten och mycket snart byttes vrålen ut mot ett tumultartat tillstånd eftersom de 52 spåren smalnade av till 12 redan efter några hundra meter. Karbonstavar för tusentalskronor styck krossades likt tändstickor både till höger och vänster och alla sporthandlare gned sina händer febrilt på grund av detta guldregn.
Spåren upp i backen var riktigt glatta och bitvis var fästet under skidorna helt obefintligt. Kanske tur att det tog tvärstopp och att delar av backen forcerades gåendes likt Janne Boklöv i hoppbacken. Detta sparade armmusklerna, men spillde tid. Det dröjde inte länge innan kalhygget som signalerar ”snart är backen slut” uppenbarade sig och här körde jag om några Stockholmsåkare som jag kände igen och som hade kommit före trots att de stod i startled 2. Jag ökade farten de sista hundra meterna och kände att luckan växte till flera åkare trots att jag inte var nämnvärt ansträngd. 170 höjdmeter var avklarade och i den första utförsbacken spred sig leendet 360 grader runt min översta kroppsdel, de pulvrade skidorna visade sig gå fort. Riktigt fort.

Smågan till Hökberg – en promenad i parken
Färden till Smågan avklarades i en för mig lite för låg fart, men det gick heller inte köra om då endast ett eller ibland två spår användes på grund av nysnön gjorde de andra spåren mer eller mindre obrukbara. En smal men lång orm ringlade sig fram och snart var pulsen nere på låga och komfortabla nivåer. Backarna upp till Risberg blev en pulshöjare och de ca 100 höjdmeter stakades, saxades och några sprang jag på skidorna uppför i nysnön mellan spåren där klistret bettade bra likt en PINGVIN, vilket måste sett omåttligt roligt ut. De som försökte diagonala med halvtaskigt fäste kan inte heller ha varit någon skön syn för en åskådare. Tur att det i resultatlistorna inte finns några stilpoäng:) Tur även att idoljuryn inte finns längst spåret då jag emellanåt sjöng högt på de låtar som jag laddad upp med inför loppet. Stackars er alla som fick genomlida detta. Förlåt:)

Hökberg och in till MÅL
Någonstans kring Hökberg står en speaker och kommentarar de åkare som passerar och under den korta tid innan platsen passeras har jag fått klart för mig att två personer som alltid tidigare slagit mig stort låg strax framför. Detta gav lite extra tryck i maskineriet och när jag slunkit förbi båda dessa åkare kändes det riiiiiktigt GÖTT.
Mållinjen passerades med armen uppsträckt och med ett avgrundsvrål vällde glädjen ur mig likt lava från en aktiv vulkan. Visste att det hade gått bra, men visste inte hur bra.

Hur gick det då?
Efter målgången hörde jag medtävlande som trodde vi var bland de 400 bästa vilket gjorde mig galen av lycka. När jag direkt efter duschen har elitkoordinator Gustaf över telefonen och jag får reda på att det blev topp 300 vrålade jag av spontanglädje. Glädjetårarna hade redan kommit i målfållan och det känns fortfarande surrealistiskt och alldeles, alldeles UNDERBART!

Nästa års målsättning
Framtiden får utvisa om det blir några fler målsättningar. Om inte, kan man välja att likt Johan Olsson bara vara jäkligt nöjd med att få vara frisk, hel och kunna träna obehindrat. Det kanske föder mer framgång än att fastna vid ett nytt placeringsmål. Det återstår att se hur det blir med den saken.
VL 2015 blir det i alla fall, det kan jag lova! Hoppas även DU står på startlinjen!
Varma tackhälsningar till klubben och till er alla som hjälp mig och resten av våra medlemmar under den gångna säsongen.

Flaxar

Leave a Reply

Top
WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com