Marcialonga senza attacco

Endera går man all in och bor på hög höjd i Dolomiterna 2 veckor innan eller så tar man sig till Skavsta på fredag eftermiddagen för en snabb resa ned till Bergamo och sedan Moena. Allt däremellan riskerar att slå fel – det är sedan gammalt.

Niklas Aubell och jag (Lars Martinsson) valde av praktiska skäl det senare alternativet. Hur vi gör nästa år är inte spikat men efter helgens upplevelse kan vi nog tänka oss att hänga mer och längre i Dolomiterna där Marcialonga som vanligt gick av stapeln. I år var det den 44e i ordningen.

Tidigt lördag morgon mötte vi upp Ola Jönsson från klubben med entourage på hotellet i Moena för att lägga upp taktiken men också för att snacka orimligt mycket material och frånvaro av träningstimmar. Sedan spenderade vi lördagen med att åka delar av banan och frågan är om inte Niklas dubblade sin träningsdos på snö i år, om än konstgjord sådan, där och då. Därefter uppladdningslunch i Canazei och eftersom vi ville ha det bästa frågade vi 2 carabienieris om det absolut bästa stället i Canazei. De tipsade om en restaurangs “concetta” och det ville vi gärna prova. Man har ju hört talas om pancetta och canneloni men concetta lät spännande. Nu visade det sig att “Concetta” inte var en maträtt utan en servitris men det gick bra ändå…

Söndag och race day. Tidig avfärd med buss till Mazzin där starten gick i år. Väl vid starten var det kanske 10 grader kallt och tydligen var det nedåt 17 minus i konstsnön vid start. Tyvärr hade vi båda startnummer långt ned i startfältet och även om allt faktiskt flöt på rätt bra så har man ett antal tusen före sig på en bana bred som en cykelbana ungefär med 2 spår. Närmaste timmen kan man definiera som “fighting skiing” i kryssandet mellan deltagare. I Vasaloppet har jag känslan av att många står i ungefär rätt startgrupp. Detsamma går tyvärr inte säga om Marcialonga.

Men, det är nog också den enda kritiken jag har mot loppet. I övrigt så var det en fantastisk dag med vindlande, lätt bana i ett snabbt före genom de små italienska byarna. Känslan var enorm att komma in på stadion i Val di Fiemme, visserligen med 18km kvar att åka, och låta sig drömma att man var på väg att uträtta stordåd för nationen. När sedan den sista berömda backen kom var det ju med viss ångest man gick in i den med blanka skidor. Men vi valde att stå vårt kast och bet ihop och stakade upp för skiten. Det var ingen vacker syn, det ska gudarna veta men ölen och pizzan smakade fantastiskt väl uppe i byn.

Hur gick det då? Jag tror vi alla var nöjda med våra 333e (Lars), 406e (Niklas) och 864e (Ola) givet hur pass långt bak vi startade. Nästa år står vi alla i 3e led (minst – jag ska ta ett snack med Gloria) och då blir det åka av. Jag ser framför mig hur någon av oss tar en för laget och drar upp de andra som Dahl drog upp Kjölstad i år! Kanske kör vi ett stort team då jag vet att även Stefan Sundell, Kjell Wicksell och Ove Ramel var där.

/ Lars Martinsson

Leave a Reply

Top
WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com