På Lasses knapphändiga beskrivningar hade min bild av ekipaget förvrängts något med verkligheten. Jag trodde det rörde sig om ett vingligt hemmabygge, men som tur var visade det sig att Lasse hade fuskat och satt en gammal barnvagn bakom sig. Lasse förklarar att han insett att stabilitet och därmed minskad skaderisk för medpassageraren (i detta fall Lasses dotter) är ganska viktig. Han nämner också något om att en skral budget för projektet var avgörande. – En barnvagn kan man skaffa gratis, även om det innebär ett nattligt besök på återvinningsstationen. Lasse fortsätter prata säkerhet. I vagnen har en bilbarnstol placerats. –Stolen är godkänd enligt den nya EU normen ECE R44 rev 5. Bak på vagnen har Lasse satt en reflexväst öka trafiksäkerheten ytterligare. Skackel är tillverkad av två gamla Black Feather stavar, ett tyngdlyftarbälte (får höra att Lasse i sin ungdom minsann var DM mästare i ryck) och lite björntråd.
På frågan om några tester utförts får jag till svar att två test gjorts.Det första var en kort bit hemma vid huset. – Testobjektet var min då 3-åriga dotter Emma, det hela verkade OK.
Nästa tur tog de sig till Björkvik och backarna där, som visade sig ge Lasse en dyrköpt läxa. Nu upptäcktes snabbt att vid minsta motlut så blev det ordentliga ryck både bakåt och framåt. Lasse som ni förstår är mycket uppfinningsrik tog då och demolerade sin trogna höftväska och utnyttjade remmarna från den till att få skackeln stumt mot höftbenet. – Vid de första branta små backarna var det tungt, grymt tungt. Helt stopp blev det när Emma började ropa ’-Ohej åhåå, ohej åhåå’ och jag började gapskratta. Insåg då att skratt borde vara en bra magmuskelträning inför Vasaloppet. Lite senare hade dock Emma tröttnat och den sista milen var fripassageraren ett hungrigt och gnälligt barn. Efter detta pass tog Lasse p.g.a. ryggsmärtor en veckas rehabilitering på Orkidé Thai.
Denna Söndag var Lasse mer förberedd. Skackeln var justerad, vagnen var förutom en mätt Emma fylld med godis och gossedjur. Allt verkade upplagt för en härlig tur, om det inte vore för ösregnet och saknaden av regnkläder. Fast det löste Lasse enkelt genom att vira in Emma i en bilfilt.
Gustaf
Lasses egen berättelse
I våras fick jag för mig att bygga en vagn som ett av mina barn kunde sitta med i vid rullskidåkning. Först hade jag väl en tanke på någon typ av cykelvagn, men insåg snabbt att vagnen måste kunna stå och rulla stabilt på egen hand. Jag ville heller inte att bygget skulle kosta något. Så valet föll på en gammal skrotig barnvagn, en gammal bilbarnstol och en hundskackel. Det var lite strul att få till det så att bilbarnstolen inte åkte ner i barnvagnen. Detta ordnades dock snabbt med en plankstump och några remmar. Några remmar behövdes även till att fästa den gamla hundskackeln i vagnen. Bak på hela ekipaget sattes slutligen en gammal reflexväst för att öka trafiksäkerheten.
Första turen blev bara hemomkring några kilometer för att testa bygget. Testobjektet var min då 3-åriga dotter Emma. Det hela verkade OK, och ekipaget togs med till Björkvik för att köras på den lite mindre trafikerade vägen mot Mörtviken. Hemomkring hade det varit platta vägar. Nu upptäcktes snabbt att vid minsta motlut så blev det ett ordentligt ryck bakåt vid själva stakningen och ett ordentligt ryck framåt av vagnens tyngd när man gick upp med stavarna för nästa stakning. Det började redan kännas i ryggen. Jag använde då remmen till min lilla höftväska för att sätta skackeln så stumt som möjligt mot höftbältet. Det var fortfarande ryckigt och jobbigt för ryggen, men betydligt bättre.
Diagonalåkning och stakning med frånskjut blev ännu ryckigare, så åkningen fungerade bäst vid enbart stakning. Vid de första branta små backarna var det tungt, grymt tungt. Helt stopp blev det när Emma började ropa ”-Ohej åhåå, ohej åhåå” och jag började gapskratta. Insåg då att skratt borde vara en bra magmuskelträning inför Vasaloppet.
Efter 8 kilometer vände vi. Det blev 8 gnälliga kilometer tillbaka och lärdomen av detta är att inte sätta ett hungrigt barn i vagnen vid start. Nästa tur fylldes vagnen, förutom utav en mätt Emma, av godis och gossedjur. Det gick bättre.
Senast, söndagen den 1 oktober, skulle Gustaf med på turen. Jag hade lovat Emma (numera 4 år) sällskap på turen, och hon blev lite besviken då Gustaf inte följde med. En krasslig Gustaf dök dock upp och förevigade vagnspektaklet på bild. Sen åkte vi 1 mil i mer eller mindre ösregn. Därför fick Emma en liten bilfilt över benen då regnkläder saknades. Men alla blev vi blöta, jag, Emma, gosselammet, gossegrodan Agalychnis callidryas och gossegrodan Denrobates azures. Och Emmas godis blev en kladdig sörja.
Det blöta väglaget gjorde att vi hade behövt någon form av kommunikationssystem. Funderar på om en kom-radio fungerar på 2 meters håll. Annars får det kanske bli mobiltelefoner med Comviq kompis abonnemang.
Till nyblivna pappor, (Pontus?), som inte vet hur de ska klara tillvaron utan rullskidåkning rekommenderas denna vagn. Observera att stommen är en vanlig barnvagn, så det går lika bra med riktiga småttisar. Joggingvagnar i all ära, men detta kan nog bli nästa fluga.(?)
Faktaruta:
– Vagnsvikt utan barn ca 15 kg
– Emmavikt utan vagn ca 15 kg
– Totalvikt ca 30 kg (dock variabel och i uppförsbackar troligen 100 kg)
– Barnmuta såsom godis, gossedjur är nödvändigt
– Barn bör inte vara hungriga eller kissnödiga
– Skackelns längd bör vara tilltagen så att barn inte i onödan får stavar i mage eller ögon
– Regn drar inte bara ner på farten, utan även på barnets humör
– Åk helst på måttligt trafikerade vägar
– Den tuffaste av deltagarna ska också ha hjälm. (Gustaf och jag enades om att Emma var klart den tuffaste)
Missa inte Lasse och Emma in action >> https://www.nvskidor.se/movie/lasserullvagnen/
Lasse