Orkar inte deppa, även om bevisen om ökad växthuseffekt är övertygande. Mitt problem i dagsläget, d.v.s. att jag känner mig som en soffpotatis denna snöfattiga vinter, känns lite futtigt jämfört med smältande polarisar och globalt extremare klimat.
Att jag fick ett träningsryck, p.g.a. min abstinens att se klubbkompisars ambitioner denna snöfattiga vinter, blev lite tokigt. Jag vet inte vilket som var den bidragande orsaken, min bristande träning, viljan att inte bidra till ökad växthuseffekt eller veckans vårkänslor med fågelkvitter och tomten full med snödroppar. Jag hade plockat fram min gamla långfärdscykel, en nästan 30 år gammal relik från tiden före MB´s intåg. Inte använd på drygt 15 år och helt sönderrostad p.g.a. att den stått sönderplockad ute i regn och rusk de senaste sju åren. Nu hade den dock under vårvärme och fågelkvitter blivit hopplockad och lite oljesprayad här och där. Nu ”jäklar” skulle det bli av. Jag skulle börja cykla till jobbet!
Nattjobb fredag-/lördagnatten 15-16/2 – premiärcykling! Det hade jag bara bestämt! En solig och kall dag då det ordnades med lite finjusteringar på cykeln. Någon timme före avfärd drar snöstormen in. ”Äh – va f..n, har jag klarat snöstormar till fjälls så vadå…” Precis i skymningen sticker jag iväg. Jag är åtminstone lite mer säkerhetsutrustad än vad Mattias brukar vara. Jag har investerat i en av Biltemas billigaste batterilampor.
Efter 3 km börjar jag få problem att växla. Jag inser att kransarna har beckat igen av den saltade snön. Ytterligare 1 km senare inser jag att jag får hålla mig till en växel. Möjligen kan jag växla mellan de tre framkransarna vid tramporna. Jag inser att jag får hålla mig mer i mitten av gatan och köra i hjulspåren av bilarna, annars kommer jag inte komma fram. Efter en mil stannar jag i Brunn i ljuset av en gatlykta för att se om jag kan skrapa bakkransen. Men med bara bilnycklar som verktyg ger jag snabbt upp. T.o.m. på mina glatta drickaflaskor, har ett encentimeters lager av grusig saltsnö packat sig, trots stänkskärmar.
Trafiken tätnar på vägen mot Gustavsberg. Fler och fler bilar tutar. Att vingla fram mitt i vägbanan denna kväll känns inte särskilt säkert. Men i motvind och kyla är det lätt att hålla sig kall. Omdömet börjar gå på sparlåga, då den lilla värmen som finns kvar i blodet behövs för att hålla det mer primära autonoma nervsystemet igång. Nämligen att reflexmässigt dra benen runt så jag kommer framåt. Tankeverksamheten begränsar sig till att ”jag borde nog ställa cykeln hos Gustaf i Gurraberg och fortsätta med buss”. Väl i Gustavsberg får jag dock en gnutt medvind och modet stiger. Jag fortsätter! Väl på Grisslingerakan får jag åter motvind.
Sista biten från Hemmesta till S. Kopparmora känns mörk och iskall. Jag sneglar mot den snöiga cykelbanan där Ove brukar peta sig fram på rullskidor, men inser att cykelbanor inte går att använda denna kväll. Vingla vidare mitt i gatan är enda alternativet. Väl framme hade jag behövt något värmande. Whisky kanske inte är lämpligt när man ska logga in som taxichaufför, men åtminstone varmt kaffe. Jag får hålla till godo med drickaflaskorna som nu till hälften frusit till is.
Hemcyklingen kl. 05.00 på blir värre. Dock inte så många tutande bilar. Termometern står stadigt på -7 oC. Fasen vad kallt! Jag drömmer hela vägen hem om att få åka skidor istället, så man får röra på armar och få upp värmen. 3 mils hemcykling gör mig till en isbit. Sista milen har jag ingen känsel i fötterna och jag hinner inse att jag åtminstone får invänta plusgrader innan jag ska cykla 6 mil nästa gång.
Efterfunderingar
Synd att Andreas missade att seeda upp sig till elitledet med bara 3 minuter på Skinnarloppet. Dock stort GRATTIS till överlägset bästa Stockholmsåkare! Kul att Olle seedade upp sig till 1:a –led i samma tävling! Väl kämpat!
Väl kämpat alla andra som åkt tävlingar i Nacka-Värmdö SK´s namn i vinter. Lycka till nu alla i Vasaloppet. Jag kommer solbränd hem för att slå på TV´n den 2/3, och jag kommer heja på er alla!!!
Nu drar jag till värmen och hajarna!