I form av övernattningar i diverse härbren och gymnastiksalar med en hop vitargostinna kaosmagar. Väderleksutsikterna var inte lysande när vi gav oss iväg med Melkers Audi mot de söder om Geneve belägna Franska alptopparna. Regn var utlovat inkommande från sydväst så vi valde en topp liggande mer åt öster, nämligen Mount Chauffeé. Utrustad med ryggsäck packad med vattenflaska, ätbar proviant och varmare kläder än bara Däehli-overallen jag annars fått på mig så blev jag körd utmed ringlande uppåtgående serpentinvägar.
Chauffören (= Melker) verkade ha tagit intryck av de hetsiga Italienska busschaufförerna i grannskapet som inte bryr sig om att bromsa i de smala kurvorna utmed de avgrundslösa stupen. Till slut hamnar vi på en liten ko-stig som efter brant stigning slutar uppe på ca 1200-metersnivån. Här ifrån var det bara att ta sig vidare med ryggsäck och ”inneboende krafter”. Jag inser nästan genast att min höghöjdsträning detta år är lika med noll då andfåddheten genast sätter in. Efter att ha följt en någorlunda behaglig stig i 5 minuter så pekar plötsligt Melker rakt upp mot ett grustag eller snarare ett brant, knaggligt och vasst ”sten-skred” där varje steg följs av ett halvt tillbaka då stenarna rullar nedåt så fort man sätter ner fötterna. Man letar hela tiden efter mer fasta partier för fötter och händer (som man samtidigt använder pga den extrema lutningen).
Man inser varför längdskidåkningen fått stå tillbaka till förmån för utförsåkningen i dessa omgivningar! Slalombacken ”Väggen” med sina 45 graders lutning i Sälenfjällen är ingenting mot detta. Halkar eller snubblar man så är risken stor att man inte får stopp på rullen utför. Svetten lackar och en del andningspausar måste tvunget smygas in då jag till skillnad från många övriga i NVSK ej saknar förmågan att känna smärta. Efter en del tveksamheter vad gäller vägval så når vi fram till en lodrät bergvägg vi tvingas följa snett utmed men lika brant uppåt tills vi når själva bergskammen. Denna följer vi sedan brant stigande mot norr. Här får man börja klättra och krampartat klamra sig fast utmed berget. En viss svindelkänsla med ”fjärillar i magen” infinner sig. Ramlar man så blir det nog inga fler Vasalopp eller träningar i sann NVSK-anda!
Till slut efter att ha balanserat på den ibland snuskigt smala bergkammen med avgrundslösa stup på ömse sidor så når vi 2095 meters höjd och kan fästa NVSK-flaggan på den smala toppen. Utsikten här är enorm och jag väljer att sitta ner mesta tiden då rysningar blandat med ofrivilliga tankar om vad som skulle hända om man råkade sätta foten en halvmeter åt ena sidan ideligen poppar upp i huvudet. Den klart kyligare luften hjälper dock till att hålla en ”kall”.
Efter en halvtimmas fikapaus så fortsätter denna apelsintur i motsatt riktning mot förut. Till min stora förvåning så inser jag plötsligt att det är ännu mer spännande (eller snarare skrämmande) att ta sig ner då man ofta inte kan bestämma sig för om det är bäst att kravla baklänges eller framlänges nedför de många avsatserna. Man känner verkligen att knän och lår (liksom även vader på uppvägen) härdas men att man egentligen inte är en hereditärt begåvad bergsget. Längtan efter mer plan mark (med fasta spår) tränger sig allt mer inpå.
Vi väljer att ta en annan väg ner vilken visar sig vara en viss omväg då vi följer bergskammen för att sedermera hamna bland en massa branta kohagar. Efter ytterligare ett tag finner vi den lilla grusstigen som vi tidigare avvikit uppåt från. Med värkande lår, knän och fötter är vi sen snart tillbaks vid bilen. Trotts omvägen så gick nedstigningen ca 1 timma snabbare. En oerhörd tacksamhet kändes över vädergudarnas välvilja denna dag. Jag insåg att denna apelsintur hade omöjligt gått att utföra för en bergsklättringsnovis som en själv om det regnat det minsta. Däehli-overallen klarade sig därmed med enbart några mindre revor och jag själv med smärre skrubbsår i handflatorna och en redig träningsvärk.
Bra att ha med på turen hade också varit någon eller några av NVSK-s erfarna livräddare som kunnat understödja med Marabou helnöt i de mer krisartade stunderna!
O(nt)-Per