Första utmaningen blev att överhuvudtaget ta sig till Åre med den gamla Saaben som knappt varit utanför tullarna. Det visade sig gå bra bara man fyllde på bromsvätska, kylarvätska och motorolja kontinuerligt.
Av de drygt 200 deltagarna var det en som stack ut lite extra: Richard Ussher (NZ) en gud i multisportkretsar som vunnit världsmästerskap multisport. Ofattbart snabb i kajaken, bra bergslöpare och ruggig på MTB. Richard kör tävlingar som pågår över flera dagar så ÅEC får väl betecknas som en sprint med 25 km paddling, 15 km löpning/stavgång upp på Åreskutans topp (1000+ höjdmeter) från Åre torg följt av löpning ner till Huså över snöfälten på Åreskutans baksida. Byte till MTB med cykling via skogsvägar och skoterleder (läs kärr) i 35 km tillbaks till Åre. Undertecknad ställde upp i SOLO-klassen, men man kan ställa upp i LAG också och här skulle man kunna tänka sig ett framtida NVSK-dream-team med Mälarvattenmannen på Indalsälvens forsar följt av någon stark hillrunner som exempelvis Kaosmannen och avslutningsvis Ostbågen på mountainbike. En tanke bara…
Forsarna höll undertecknad sömnlös innan tävlingsmorgonen. Flertalet hade testat forsarna under veckan och gått igenom hur man skulle paddla med personerna som skötte säkerheten på forsen. Själv förlitade jag mig på uppgiften att kajakvana räcker, men när man hör att hälften av dem som provade forsen plurrade så blir man lite skärrad. Som tur vara hade jag lånat en pråmkajak i tjock PE-plast utan roder av Boo IF i Velamsund. Den visade sig plöja igenom det mesta samtidigt som de låg folk i forsen och blöta stackare längs älvkanten. När man kom ner till Åresjön var dock det roliga slut. Kolfiberkajakerna som klarat sig var långt före och de som hade kapsejsat och/eller brutit paddeln swischade nu förbi den hopplöst långsamma plastpråmen av märket Rainbow Laser. Såg förövrigt en del söndrig kolfiber där Mälarvattnets karbon-service skulle kunna göra underverk.
Löpningen upp till Åreskutan avverkade Proskitmannen på 1.22. Bästa tid upp var på 50 minuter. Åre torg-Åreskutan motsvarar ca 13 Hammarbybackar för den som vill pröva på här hemma (fast då får man ju vila var 80:e höjdmeter). Löpningen nerför nordsidan på Åreskutan var lite brant och trixigt till en början med lite små hopp mellan klippor. Därefter kom man ner på ett snöfält där det bara var att släppa på så mycket man vågade. Nere på 400-metersnivån i Huså började mountainbikesträckan med lite kul skogskörning men rätt snart hamnade man i myrmarker där cykeln sjönk ner till naven. Hur Mr Ussher kunde ta sig cyklandes igenom dessa kärr och myrar är för mig ett mirakel större än det när Jesus gick på Genesarets sjö. När man trodde det värsta var över kom man ånyo in i våtmarker som dessutom sluttade uppåt. Jag kunde bara leda cykeln, för less för att ens försöka pressa mig igenom dyn. Efter närmare 200 höjdmeter stigning kom man slutligen upp i mer lättkörd terräng. Nerförsbackarna mot Åre var något man sett fram emot, men sprängsten på vägen och riktigt branta nerfarter längs skidbackarna gjorde det svårt att släppa på för fullt.
Hursomhelst, Proskitmannen tycker det var en kul och ändå relativt lättsam tävling för den som allmänt bra tränad. All logistik och meck med utrustning (varav mycket var obligatorisk säkerhetsutrustning) var dock lite besvärlig. Längdskidåkningen framstår som en högst okomplicerad sport i jämförelse, även om det så vore nollföre och snöfall.
Förövrigt har mina ProSki Vario nu drabbats av oåterkallelig materialutmattning i aluminiumprofilen. Profilen går i asfalten och bakhjulsupphängningen har säckat ihop. Funderar på att gå över till ett par SweNor Fibreglass. Dock, mitt nic kommer jag fortsätta att köra med i syfte att avskräcka andra med planer på att köpa Proskit.
Skrivet av:
Olle alias Proskitmannen