Undertecknad är för ovanlighetens skull på plats först av alla, 5 minuter före utsatt tid, och jag funderar för ett ögonblick på om det är möjligt att jag nu efter snart 30 år hämtat ikapp de 5 minuter jag tappade vid födseln (enligt min f.d. tränare). Med mig i bilen har jag klubbens marathonkung MC Hammer, som jag hämtat upp på vägen. Han gjorde för dagen sin premiärtur på Sandövägen. På vägen ut frågar Hammer oroligt om Sandövägens utseende som ju skördat sina offer genom tiderna, men jag svarar att det är lugnt så länge man ser upp för mötande bussar. Som tur var dyker Sture upp innan passet och studerar SL:s tidtabell noggrant för att försäkra sig om att den är oförändrad sedan föregående vecka. Vårt senaste lovande nyförvärv, J-O, anländer med sina nya Swenor FibreGlass inköpta på Runners Store. Strax därefter kommer O-Per, som till och med ändrat sina semesterplaner för att få delta i klubbgemenskapen då så många aviserat sin närvaro på dagens pass. Den sista eftersläntaren är vår egen vallaguru (Nitarn), som ju har påbörjat sin efterlängtade comeback inför Lidingölopp och Vasalopp.
Vi ger oss av och undertecknad tar täten tillsammans med J-O som visar sig vara urstark med en bländande klassisk skidteknik som fostrats i den finska skidskolan. Det råder ingen tvekan om att J-O besitter en enormt hög kapacitet och det blir mycket intressant att följa hans resultat under den kommande säsongen. Förhoppningsvis hinner han med att träna mellan blöjbytena på nyfödda dottern framöver.
Hammer som mest är van att åka rullskidslalom mellan barnvagnarna i Stockholms centrala parker har vissa svårigheter med de kurviga nedförsbackarna och väljer att utnyttja vägrenen/dikena på vägen ned, varpå rullskidorna blir prydligt grönt dekorerade likt en midsommarstång. Men den ständigt positive Hammer ger sig inte utan kör på med glatt humör och tar sig så småningom nedför backarna i hygglig fart, även utan att imitera Jesus på korset. Han är inte den som ger sig i första taget och jag är övertygad om att han snart kommer att störta nedför backarna i maxfart.
Efter 2 mil så ger sig Nitarn och O-Per som kanske körde på de trögaste skidorna och fick slita tungt, men de övriga fortsätter. Vi hinner inte långt innan vi kommer ikapp en livrädd ryttare på en fruktansvärt nervös häst (vanligt förekommande egenskap hos djur vars hjärna är stor som en valnöt) som måste passeras med största försiktighet. När vi närmar oss den smala passagen vid bron så varnar Sture för att bussen kommer. Mycket riktigt så möter vi bussen på exakt den position som Sture pekat ut. Jag, J-O och Hammer inser efteråt att vi har Sture sjätte buss-sinne att tacka för våra liv.
När vi närmar oss 3 mil så börjar ett lokalt regn vräka ned och vi tar skydd i några minuter till det passerat. J-O tackar då för sig, men jag, Hammer och Sture ger oss ut på vår 4:e mil. Jag och Hammer planerar först att vända halvvägs vid bron. Men vi hakar istället på Sture som visar en imponerande uthållighet och vill köra hela vägen till bryggan. Sture verkar helt oberörd, medan vi andra börjar känna att energin avtar. Hammers pro-skit skidor har nu tagit stryk av att plöja i vägrenen och hjulen rasslar och susar så att jag blir orolig för att dom ska skära ihop precis som O-Pers skidor gjorde. Om inte det så riskerar Hammer i alla fall att drabbas av svår tinnitus.
Äntligen i mål känner vi oss mycket nöjda med vårt dagsverke och längtar redan till nästa helg då det är dags igen. Väl mött på söndag kl.10:00 för alla som vill!
Bonusmaterial – skrivet av dagens trädkramare MC Hammer, som dock i brist på lämpliga kramträd i den brantaste delen av backen, valde en bromsgrussträcka.
”Så var det då äntligen dags för Sandövägen och nye NVSK:aren Hammer att mötas. Normalt får Hammers träningstid förläggas till/från jobbet, på lunchen eller på kvällen när ungarna är nattade, men denna lördag ville frugan hanses ha en kväll ute med tjejkompisarna. Det var visst nån chick-flick om fyra erotiktörstande väninnor i en Nordväst-amerikansk storstad, som skulle beskådas på kinematografen. Då greppades chansen att tradera detta mot barnfri tid för vuxna män att göra saker tillsammans.”
”Sandövägens böljande kurvor och lummiga omgivning gör att denna sträcka till sin karaktär påminner en hel del om den klassiska Nordschleife på Nürburgring. En racingbana som också går under smeknamnet ”det gröna helvetet”. Nürburgring har numera också en modern racingslinga med de sandfållor, ”graveltraps” som möjliggör avåkningar utan att följderna blir katastrofala. Faktiskt har detta införts också på Sandövägen tack vare den fastighetsägare i backen ned mot bron på tillbakavägen som haft försynen att belägga sin garageuppfart med mjukt grus. Skillnaden är att på Värmdös variant av grönt helvete får sådana avåkningar göras preventivt då denna grusfålla ligger strax innan backens brantaste och kurvigaste del. I valet mellan detta och risken att få överraskande möte med bussen nere på bron så valde Hammer grusfållan eftersom han, till skillnad från Sture, ännu inte har 463:ans sommartabell i ryggmärgen.”