Eftersom jag för tillfället är suspenderad från all annan träning än att vicka på tårna för att hålla blodcirkulationen i högerfoten vid liv så passar jag på att skriva ner en liten resumé av mina upplevelser Söndagen-Måndagen 15-16/2.

Kliver upp tidigt Söndag morgon för att tillsammans med sambon Lena åka Vikingarännet. Vi har lite olika mål för dagen. För Lena är det med tanke på hur mycket (lite) hon tränat en fin utmaning att försöka klara hela sträckan. För mig är det ett bra tillfälle att få ett långt lugnt pass där jag vänjer kroppen att jobba med hög andel fettförbrukning. Hade samma upplägg för två år sedan och tyckte det fungerade bra som förberedelse inför Vasaloppet.

I busskön nere på centralen träffar vi Proskitmannen som förstås är ute i samma ärende som vi. Hans ambition är att kunna ta sig i mål under 4 timmar. När vi sitter i bussen säger Olle att han är lite orolig för alla sprickor. Eftersom jag åkt vikingarännet tre gånger tidigare tar jag på mig rollen som den erfarne åkaren som vet hur det är, och säger med trygg stämma något i stil med att ”det är nog inte så farligt, det är bara att hålla lite uppsikt så går det säkert bra”

Vid Skarholmen råder det förstås lätt kaos med många som vill köpa startplats och komma iväg snabbt. Man viftar med livsfarliga ispikar, tränger sig före i köer, går runt med stirrig blick och frågar om det är toalettkön eller nummerlappskön o.s.v.
Själv är jag helt lugn. Vet att jag kommer att få en lugn fin skridskotur i lätt medvind på fina isar ner till Hässelby. När byråkratin är avklarad blir vi ivägsläppta vid starten som är av öppet spår, och åker lugnt och avslappnat iväg ut på Ekoln.

Kom inte ens 100 m innan det hände. Vet inte exakt hur det gick till, men plötsligt satt spetsen på skridskon fast i en spricka i isen. Bindningen (salomon skate) gick sönder, skridskon sprätte iväg och det drog till i benet. Kommer ihåg ljudet av skridskon när den med ett väsande gled bort över snön på sidan om spåret. Kände att det gjorde ont i foten men var egentligen mest bekymrad över den trasiga bindningen. Efter en kort överläggning kom vi överens om att lena skulle åka vidare och att jag skulle försöka laga skridskon och sen köra ikapp. Vid det här laget hade mitt stoiska lugn bytts ut mot en av adrenalin förstärkt beslutsamhet.

Vid starten var det några som stod och sålde div. skridskoprylar vid ett bord. Hörde dom i bakgrunden berätta att dom varje år sålde skridskor till startande som glömt dom hemma.
Till min stora glädje hade dom en verktygslåda och en av dom hjälpte mig bända ihop bindningen så att den gick att använda igen. Det var inte helt lätt, men när vi hjälptes åt att bryta gick det bra.

Jag var lite bekymrad över foten som gjorde ont, men tänkte ändå att jag skulle testa att åka en bit på skridskor innan jag gav upp. Eftersom vridrörelser gav mest smärta kändes det inte bra att ta skridskoskär men ren stakning kändes helt ok. Kom snart ifatt Lena och fortsatte sedan tillsammans med henne i lugnt tempo.

Efter ett par mil satte vi oss på varsin stol vid en kontroll och tog en fika. När jag reste mig började jag inse att jag nog skulle få problem
såsmåningom. Det var inte helt okomplicerat att komma upp från stolen. Vi körde vidare och kom så småningom till Erikssund efter att ha åkt totalt c.a. 38 km. Där måste man gå i land och promenera 1,6 km förbi en passage där vattnet är så strömt att isen inte bär. Där tog det definitivt stop. Att gå var ingen höjdare. Det gjorde ordentligt ont för varje steg.

Mötte en funktionär som också hade en läkare med sig. Det enda läkaren gjorde var att han sa att ”foten borde kanske lindas, men om jag gör det kan du inte få på dej skon igen, och den ger ju i sig stöd”. Sen tog han min nummerlapp och talade om att det fanns en busshållplats när man kom ner till stora vägen om 100 m. Nere vi vägen stod några funktionärer. En av dom gav mig tipset ” prova att lifta, det finns säker någon som vill höra vad ni varit med om för äventyr”. Sen satte dom sig i en bil och åkte därifrån.Nu vände turen till vår fördel eftersom dagens enda buss i rätt riktning kom innan vi ens hunnit ringa på taxi.

Väl hemma hade jag ett intressant telefonsamtal med sjukvårdsupplysningen.

– Hur ont har du på en skala från 1-10 (som utbildat på HLR kan jag informera att skalan heter VAS) om du inte belastar benet?

– Om jag lägger benet rätt gör det inte så ont men minsta vridrörelse så gör det g…ligt ont.

– OK men då behöver du inte åka in till akuten. Du skall linda benet och hålla det högt så att svullnaden går ner.

– Jag har ingen linda hemma och vet inte hur man lindar.

– Det behöver inte vara linda, det går bra med en vanlig tröja.

– OK då försöker jag hitta på något och sen åker jag in till sjukan i morgon.

– Nej det behöver du inte göra, skaffa lite Zon salva på apoteket och lägg på kompresser, det hjälper svullnaden att gå ner.

Måndag morgon ringer jag till min husläkare som jag har blivit hjälpt av tidigare och har stort förtroende för. Fick direkt en tid på förmiddagen för akutbesök. Blev klart nervös när någon från röntgen medlidsamt tittade på mig sa att bilderna skickats vidare till Danderyd och som sen fortsatte med att jag skulle undvika att äta tills jag varit där. ”Behöver nog opereras”. Hon sa också något om fraktur och benflisor. Lät inte bra, började känna mig dyster.

Spenderade sedan 3-4 timmar i väntrummet på Danderyd. Hann avnjuta ”På spåret”, en uttagning till melodifestivalen och några historier från olycksbröder och systrar som delade min väntan. Jag kunde bl.a. konstatera att jag inte var inte ensam om att ha hittat sprickor i isen under helgen.

Väntrummet måste ha sett rätt komiskt ut för en utomstående betraktare. Ett rum fullt med stolar uppställda i rader som i en föreläsningssal. På stolarna satt vi som antingen hade ena benet upp lagt på en pall eller ena armen i luften, alla med i varierande grad plågade ansiktsuttryck.

Kom till sist in och fick lägga mig på en säng och så småningom också träffa en läkare. Han tryckte, vred och drog i foten och kunde väl från det han kände och från hur mycket jag skrek få den kompletterande information han behövde utöver röntgen bilderna.

Slutsatsen var att fotleden var intakt (stor glädje!) benet kommer att läka fint utan operation (toppen!) – vi gipsar benet så får du åka hem!

Får till sist benet inplastat av två vänliga sköterskor, struttar ut i väntrummet, får tag på en macka och en citronläsk ur en automat (det första jag åt sen frukost) , gläds åt att taxin kan komma redan om 50 minuter, och landar så småningom hemma runt midnatt där jag serveras en öl och en talrik god mat.

Ser sedan att Olle körde in på 3 tim 22 min. Mycket imponerande!