Skidorna föddes redan 1995 och växte upp med sin biologiske far Ingenjörn´, som fostrade dem försiktigt och slapphänt under några fåtaliga och meningslösa pass inför ett misslyckat vasalopp 1996.

Ingenjörn´ lovade inför loppet att ”äta upp sina skidor om han fick stryk av nån´femtioårig käringdjävel”. På vårkanten -96 skänktes så skidorna till mig medan Ingenjörn med carbonbelag i mungiporna mumlande förkunnade att han lämnat skidsporten bakom sig för evigt.

Tvillingarna wasa har under åren nött ned ett antal hjul i sina sega kroppshyddor av aluminium. Trots snö, regn, salt, kottar, djurkadaver, kantstenar och allt som körts över under årens lopp har tvillingarna sällan klagat. De tröga hjul som bar fram dem under senare år gjorde ofta turerna långsamma och kanske lite tråkiga, men det verkade passa deras åldrande kroppar.

Vid några minnesvärda tillfällen fick de åka på snabba hjul som bland annat bar fram dem till en DM-titel 2007 och vinst i Vålarullen 2008.

Dessa ögonblick tänkte tvillingarna ofta på när de mot slutet av sin levnad delade plats i förrådet med nyinköpta skidor av andra fabrikat, allt medan mikrosprickorna skoningslöst spred sig och till slut ledde till det slutgiltiga öde de mötte efter en buklandning över ett illa lagat potthål längs gamla tyresövägen.

Jag vill tro att de lämnade denna tillvaro i vetskapen att de fortfarande var husses favoritskida för vardagsbruk.

Vila i frid.