Svårt, det går nästan inte att föreställa sig hur det känns att vara riktigt slutkörd när man fortfarande bara vill komma iväg, och i mina tankar är de 43 kilometrarna över 1800 höjdmeter komprimerade till en fin liten tur över fjället.

Jag vill göra ett bra lopp, jag vet att startfältet är starkt men jag vet också att jag själv är i bra form. Som vanligt önskar man att man hade längre långpass och fler höjdmetrar i kroppen, men det som är gjort är gjort och nu ska det förvaltas så bra det bara går.

Det mycket som ska stämma, ett litet misstag kan få stora konsekvenser uppe på fjället men jag har en målsättning att gå under 5h och resultatmässigt har jag en topp-5 placering i sikte.

Efter en rejäl grötfrukost skjutsar Tomas mig till bussen som ska ta oss från
Vålådalens Turiststation till starten. Tomas ska själva starta i den kortare klassen på 14km två timmar senare, han har det loppet som en del av uppladdningen inför nästa helgs urladdning i Alperna. Då är det Mountainman som står på programmet, samma distans som jag strax skall avverka men ytterliggare 700 höjmetrar att klättra över…

Tigger åt mig en brödbit i frukostsalen, tänker att det hinner gå några timmar mellan frukost och start och att det kan vara bra att toppa upp energidepåerna. Bullen blir kvar i påsen, gröten står upp i halsen. På bussen hamnar jag bredvid en snabbfoting från den Stockholmska löparklubben Studenterna, det är första gången han springer loppet men hoppas göra en tid ner mot 4:15. Då vi ses i badtunnan 6 timmar senare kan han stolt deklarera ett väl uppfyllt mål och en 4e plats i herrklassen.

Kliver ur bussen i Edsåsdalen, en halvtimme kvar till start. Hinner gå på toa tre gånger och fixar det sista med packningen som vi ska ha med oss. Väljer att starta i långärmat, det är inte mer än 10-11°C och uppe på fjället kan det nog blåsa ganska kallt. Dock verkar vi bli förskonade från regn som annars verkar ha varit det vanligaste väderslaget här under de senaste veckorna, och banan ser ut därefter. Enligt tävlingsledningen är det lerigaste året någonsin (fast det tror jag de säger varje år för att det ska kännas lite mer hardcore…)

Med 5 minuter kvar går jag ner mot startfållorna, ställer mig i det främsta ledet med måltid på 4-5h och hoppas att jag inte tar mig vatten över huvudet. Träffar en kompis från hemtrakterna och vi hinner precis växla några ord innan starten går. Ca 2 kilometer har man på sig att hitta en bra position innan vi viker av på en mindre led genom skogen där det är svårt att springa om utan att ödsla onödigt mycket energi. Detta är alla medvetna om, och här framme i fältet är det fler än jag som gärna vill göra ett bra lopp så det bär av i ett jäkla tempo med tanke på vad som ligger framför oss. Första kilometern passeras på 4.30. Sen slutade jag kolla på klockan.

Allt går problemfritt och snart börjar stigningen upp mot Välliste där första kontrollstationen är belägen ca 7km in i loppet. Så fort det brantar på lite börjar ledet att gå, och jag känner att jag blir lite stressad av det. Jag vill om, jag vill småspringa uppför så länge jag kan göra det utan att dra på mig syra. Men att springa förbi kostar, man måste ut i obanat och det blir en ryckig framfart uppför backen. Snart kommer jag ifatt en kompis från IF Linnéa och då nöjer jag mig och lägger mig i rygg ett tag. När det flackar ut lite mer vågar jag mig på lite högre tempo och drar ifrån gruppen lite upp mot stämplingen.

Därefter bär det av ner mot Ottsjö. Bara att hålla i hatten och släppa på genom gyttjan och hoppas att bägge skorna sitter kvar när man kommer ut på andra sidan. Efter utförslöpan följde ett flackare parti genom skogen där man i bästa fall fick liiite fäste mot någon grästuva som ännu inte blivit helt nermejjad av löpare. Fattar inte hur de som kom längre bak i fältet överhuvudtaget tog sig framåt i lervällingen? Efter skogen kom en asfaltssträcka som chockade benen totalt, något löpsteg var det inte att tala om och här hade jag någon slags svacka som höll i sig genom Ottsjö-byn och förbi den första matkontrollen. Tog en bulle i farten och slängde halva, vågar inte äta särskilt mycket under lopp då jag vet att det kan sluta med både ett och fem stopp i buskagen… tog en titt på klockan och insåg att jag låg hyfsat enligt någon slags plan som jag egentligen aldrig formulerat. Svårt att veta i förväg på en sån här bana när man inte sprungit den förut.

Snart fick vi lämna asfalten och så fort jag hade skog på bägge sidor och lera under fötterna kändes det bättre igen. Tuggade på uppför, nu var det Hållfjället som stod på tur att besegras. Såg fram emot nedförslöpningen som enligt banbeskrivningen skulle bli teknisk, vilket passar mig utmärkt. Det visade sig stämma bra, efter en blygsam start över lite spångar blev stigen snart både brant och slingrig. Jag körde offroad och passerade löpare efter löpare med ett fånigt flin över hela ansiktet. Ibland är det kul att springa! Väl medveten om det väntande och fruktade Ottfjället tänkte jag att framfarten kanske skulle straffa sig, men den risken fick det vara värt.

Nere vid Nordbottnen fanns den andra matkontrollen, här fanns det både pastasallad och andra godsaker för den hungrige, men nu hade jag vittring på målet och ville inte riskera en mag-katastrof. Det fick bli ännu en halv bulle och en bit snickers som jag haft med mig från starten. En halv kilometer lätt utförslöpning följde efter kontrollen innan den beryktade ”väggen” reste sig framför oss. Och den höll vad den lovade, jag mer kröp än gick uppför första delen och här dröjde bra länge innan det blev tal om löpning igen. När det väl flackade ut lite ersattes stigen av myrmark och det sög rejält i benen.

Mellan 30-34km rann tiden iväg, försökte springa när det flackade ut något men i de brantare stigningarna var det till traska och försöka hålla mjölksyran i schack.
Innan vi nådde den tredje och sista matkontrollen med dryga 35km avverkade sprang man längs kamryggen på Ottfjället, det var fantastisk fin löpning och tack vare den långa promenaden uppför var löparmusklerna relativt fräscha. Löparnjutning av stora mått. En sista knix och så framme vid kontrollen, där jag lyxade till det med en chokladboll och en mugg cola. Nu återstod ca 1km löpning i lätt motlut, sen var det i princip utför hela vägen till målet i Vålådalen. Jag sneglade på klockan och insåg att jag skulle nå mitt tidsmål med råge, visste ockå att jag låg 3a men alldeles för långt efter 2an för att göra något åt det. Bakåt visste jag inte riktigt hur det såg ut men kände mig ändå ganska säker från det hållet också. Tävlingsmänniskan i mig var därmed redan nöjd, jag var trött och kände helt enkelt inte för att pressa.

Istället travade jag på nedför fjället i behagligt tempo, sprang om några stackare med krampande vader och blev omsprungen av en kille med fart kvar i benen. Jag njöt av löpningen, av fjället och av vetskapen att snart vara i mål där det vankades våfflor och varma badtunnor. Stigen snart skulle komma ut på en grusväg där Tomas väntade på cykel och såg fram emot att få sällskap sista biten. Han väntade kvar en stund eftera att jag passerat för att kolla läget bakåt och konstaterade att det såg lugnt ut, så jag fortsatte min myslöpning nedför backen. Småpratade med Tomas som hade avverkat de 14 kilometrarna i korta klassen på strax under timmen och därmed gått in på 5e plats, en bra prestation efter en tung träningsvecka och ett lovande formbesked inför kommande helgs utmaning.

Med ca 500m kvar viker stigen in på ett elljusspår, jag kostar på mig en liten spurt och passerar mållinjen efter 4h och 35minuters löpning. Det var 5 minuter långsammare än tidigare banrekord men hela 15 minuter efter årets segrare. (Att få storspö av världmästaren i orientering känns ändå helt ok!)

Visst, jag älskar löpning och fjällen och allt det där jag alltid pratar mig varm om, och jag njöt verkligen stora delar av banan av allt det storslagna omkring mig. Men ändå. Känslan att gå i mål är helt oslagbar! Att få duscha, äta, vila, öppna en kall öl jämföra upplevelserna med andra löpare. Det är ta mig fan livets bästa, för att få lov att bli lite filosofisk för en stund 😉