”När jag satt och planerade sommarsäsongen kändes det som att det behövdes en liten extra utmaning mot slutet av sommaren. Precis som en viss herr Andersson har jag en dragelse till backar och höjdmetrar. Lyckan var därför total när jag surfade in på mountainmans hemsida, maran som av arrangören beskrivs som ”världens tuffaste ”!

Uppladdningen inför loppet var länge osäker. Stockholm maraton resulterade i en öm hälsena som gjorde att det inte blev någon löpning alls fram till mitten av juli. Började tvivla på att det skulle bli någon löpning alls resten av sommaren, och hade t.o.m. plockat fram rullskidorna mycket tidigare än planerat, när hälsenan plötsligt nästan mirakulöst bättrade sig. Chansade lite med mycket löpning och hann på en månad springa en hel del mil och fick även med de nyckelpass jag tänkt mig, bl.a långpass i gesundabergets slalombackar och ”testlopp” uppför åreskutan. Kroppen verkade hålla och löpformen kändes på uppåtgående. In med rullisarna i garderoben nån vecka till..

Så istället för midnattsloppet och Lidingö triatlon bar det iväg till Schveiz för ett maraton utöver det vanliga. Jag förväntade mig att de många höjdmetrarna, närmare bestämt 2561 m uppför, och den ganska höga höjden skulle bli tuffa, men vädret hade jag inte funderat så mycket på. +4, regn i blåst hade ju inte varit något problem i Stockholm ett par månader tidigare, kan ju inte bli mycket värre än så, eller? Nu var läget det omvända, klarblå himmel, inte en vindpust och +30 grader i skuggan. Men tyvärr är det ont om skugga på exponerade bergsslutningar. Det skulle bli en varm dag..

Kl 10 gick starten, i en uppförsbacke givetvis, men på en tacksamt asfalterad väg. Startbacken tog 35 min att ta sig upp för och var den första av totalt 4 större stigningar. Däremellan en hel del utför men också en del småbackar uppför, dock var det i princip aldrig några platta partier. Underlaget varierade från fina lättlöpta utförsbackar på asfalt till riktig svensk fjällterräng med myrmarker, spångar och snirklande tekniska stigar med lerhål, rötter och stenar.

Jag tog det ganska lugnt i början, lite osäker på hur kroppen skulle funka i värmen, och låg 7a vid krönet på första backen. Det visade sig sedan funka rätt bra med att få i sig vätska, tror aldrig jag druckit så mycket under ett lopp, fick nog i mig närmare 4 liter. Och 1 liter lättöl och ett antal muggar vatten i målfållan bidrog inte nämnvärt till något toabehov.. Att vätskeintaget funkade bra gjorde att det gick att hålla ett bra tempo även längre in i loppet utan att riskera att åka på vätskebrist. Efter första backen började jag sakta men säkert plocka in konkurrenterna och väl framme vid sista backen var det pallplats som hägrade.

Denna backe började när det var 5,5 km kvar och med en uppmuntrande skylt där det stod något i stil med -grattis, nu är du snart imål, bara 880 höjdmeter kvar! 880 höjdmeter i eftermiddagssol och med nästan 4 timmar i benen känns. Men det gick inte riktigt att pressa sig, det var som att termostaten i kroppen tydligt påtalade att det inte är långt ifrån att kylaren kokar. Så det var bara att hitta ett lagom tempo och tugga på, och efter ganska exakt 5 timmar nåddes toppen och målet. Efter att arrangörerna hade lite strul med resultatrapporeteringen visade det sig till slut att det blev en 2a plats!

Så var det världens tuffaste mara? Tja, det kan ju alltid bli värre.. Men med tanke på att Stockholm maraton tog mig knappa 3 timmar, Hammarby alpin maraton (ca 1900 höjdmeter) ca 4 timmar och detta lopp ca 5 timmar så tycker jag nog det var rätt jävligt. Sen fanns det ju en ultraklass också som körde 80 km. Lite måtta med galenskapen får det nog vara..

/Tomas”

Stort grattis till en grym insats! Vi får förhoppningsvis lite bilder att lägga ut småningom. Länk till loppets hemsida:

http://www.themountainman.ch/en/home.html