Detta är, som en känd skidledare i Stockholm brukar uttrycka sig, riktig skidåkning.

Läs Tomas berättelse, där det bland annat framgår hur banorna i Falun skiljer sig från Ågestagolfen:

”Det var 12 år sedan senast. Den gång 30 km fristil i Filipstad, utklassad av världens den på den tiden kanske bästa åkare, Per Elofsson. Frågan är om jag spöat Per idag? Efter idogt skejtande på länets golfbanor fick jag för någon månad sedan för mig att det var dags för come back i SM-spåren. Så jag tog med mig Maria, tillika sambo och lagledare och tog en weekend i Falun. Lite som en kul grej, testa gränserna, försöka sätta övriga Stockholmsåkare på plats och göra ett bra lopp utifrån förutsättningarna. Sen är det ju kul att se hur fort eliten egentligen åker. Efter denna dag kan det konstateras: Tv-bilder ger ingen rättvisa, det går vansinnigt fort!

15 km loppet kördes på en 3,75 km lång bana, 4 varv. En bana som om ett par år kommer att utgöra stommen i det skid-VM som då arrangeras. Efter att ha testat banorna på lördagen kunde vi konstatera att det är berg-och-dalbana som gäller. Det var svårt att inte dra på smilbandet efter att ha tagit sig ner för den minst sagt spektakulära utförslöpan i slutet av banan. ”Här kan man ju fan inte tävla” var Marias spontana reaktion. Med ca 150 m stigning och 7-8 sladdkurvor per varv (!!) så gynnas ju inte direkt vi golfbaneåkare.. Hur många varv på Ågesta måste man åka för att få ihop 600 m stigning? Men kurvtekniken sitter som tur är skapligt i ryggmärgen och formen var hyfsad, så förutsättningarna fanns ändå för en bra tävling. Helt klart är i alla fall att värdseliten lär i få en rejält utslagsgivande bana att ta sig an när det beger sig 2015..

Efter att ha bränt på det dyraste jag hittat i vallalådan på mina snabba RCS, årsmodell 1999, var det dags för start. Som oseedad fick jag startnummer 2. Perfekt läge för lite tv-tid med andra ord. Tyvärr fick jag veta i efterhand att SVT prioriterat några vilsna skidorienterare när jag står på startlinjen. Så där stod jag och smilade och vinkade till kameran helt i onödan. Kommer i alla fall iväg på första varvet och inser snart vilken vansinnig jobbig sport det här kan vara. På Toppen av mördarbacken (den förtjänar sitt namn) slår tanken in att, fan, ska jag upp 3 gånger till här? Efter första varvet får jag dämpa tempot lite, men håller ihop resten av loppet skapligt. Stigningarna är rejält tunga, men återhämtningspartierna är ändå ganska långa, så man var åtminstone pigg i början av backarna. Slutar till sist med en 77:e plats, vilket känns godkänt. Ca 7 och en halv minut efter segrande Johan Olsson är ju dock en evighet. Helt galet att det går att åka så fort..

Tyvärr blev det inga foton från detta race, dels på grund av lagledarens frusna fingrar, men även att hon hade fullt upp att hålla koll på alla reservdelar som vi hade med oss ut i spåret, för vi vet ju numer vad som kan hända..

/Tomas ”