Efter en kort bilresa från Geneve anlände vi i les Rousses, en liten by mitt i ett gytter av skidspår åt alla håll som sammmanbinder grannbyarna. Det är ingen högalpin terräng, men tveklöst ett väl kupperat område. Efter ett par dagars laddande med ost, baguetter och bantestning i bästa tänkbara väder kan vi konstatera att detta är ett mycket trevligt ställe. När man sen kan köpa en tub Rhodeklister för en femtilapp och en bit HF6 för 290 spänn så är lyckan som gjord!
Efter noga övervägande hade Maria valt att ställa upp i gravidklassen på 56 km skate, jag fullängdaren 76 km skate, medan klubbens hjältar Torbjörn och Åsa fullföljde den ursprungliga planen och först värmde upp med 50 km klassiskt på lördagen och sen 76 km skate på söndagen.
På söndagsmorgonen var det bussfärd mot starten som gällde, givetvis med en kvarts försenad buss som vi med gott mod inväntade i 20 minus denna kyliga morgon. Väl på plats vid starten var vi förberedda på den vanliga Vasaloppshetsen med trängsel och utläggning av skidor. Men trots att fållorna öppnats en halvtimme tidigare var det i princip tomt på startrakan, trötta Fransoser verkade hellre hänga i bussen. Efter hårda förhandlingar med tävlingsledningen skulle jag starta i vad jag trodde var led 1.
Besvikelsen var därför stor när fållvakten inte ville släppa in mig. Efter en kort stunds språkförbistring visade det sig dock att jag hamnat i elitledet. Trevligt! Först på plats dessutom, så i sann optimistisk anda var det bara att lägga ut skidorna längst fram i det som kändes som ett bra linjeval. Ser nu fram emot att detta flyt ska upprepas i Sälen om 3 veckor.
Minus 15 grader och nysnö är inte optimalt för ett lätt skidföre. När man sätter på sig skidorna på startlinjen och gnuggar dem lite försiktigt i snön och tanken slår en att, hmm, var det klister eller pulver jag vallade med igår, så vet man att det kommer gå kärvt. Speciellt på tvåans växel var känslan att skidorna riktigt sög fast i snön. Och eftersom loppets inledning var rena berg-o-dalbanan fanns det gott om tid att uppleva den känslan.
Efter 2 kalla och kuperade mil svängde vi in på huvudgatan i les Rousses, ”vår by”, och susade förbi hotellentrén utan att fundera på att stanna. Uppför backen ut ur byn fick man sedan känna på hur det antagligen känns att vara bergscyklist i tour de France. Nu förstår vi hur det kommer sig att Lance Armstrong kunnat neka till dopinganklagelser alla dessa år, han är så hörselskadad efter alla bergsetapper att han helt enkelt inte hört frågan. Folk stod packade längs spåret, precis så att skidorna fick plats, och fullkomligt vrålade på deltagarna. Mer engagerad publik får man nog leta efter och mönstret upprepades i alla byar som passerades. Supporten var tveklöst välbehövlig, för efter två mil kändes det snarare som att man åkt fem.
Efter Les Rousses väntade ett ca 15 km långt parti som vi testat och viste skulle vara ganska lättåkt, vilket det med några bra ryggar att hänga också blev. Därefter, ca halvvägs in i loppet väntade dagens tuffaste parti, som med några kortare avbrott innebar en stigning i ca 7-8 km. Här värmde dock solen gott och tinade frusna kroppar, vilket tillsammans med dagens första snickers gav gott om energi för klättring. Efter att ha kommit ner på andra sidan berget, efter en mycket trevlig utförsbacke med många serpentinkurvor, började det dock ta emot rejält och trots att banprofilen visade mer nerför än uppför saknades inte rejäla motlut. Det blev ett ordentligt kämpande för att hålla fart på platten, men kilometrarna tickade ändå undan någorlunda snabbt.
När det var 10-11 km kvar började jag åter närma mig en liten grupp som jag tidigare fått släppa. Den där bekväma känslan när man slitit sig ikapp 3 Fransoser och man känner att, fan, bara jag glider med in i mål med det här gänget är det ju rätt ok. Men med 3-4 km kvar började det kännas som att det inte gick så fort längre och kroppen återhämtat sig lite. Så med horn i pannan blev det ett riktigt Northuggryck med 2 km kvar och konkurrenterna parkerades, som Blomqvist skulle ha sagt.
Slutresultatet blev en 62:a plats och bästa Svensk. OK, kanske ingen bedrift i ett startfält som starkt domineras av Fransmän, men jag skulle ändå tippa att våra bästa Svenska långloppsåkare skulle ha mycket svårt att hävda sig mot de bästa i ett långlopp i fri stil av den här typen. Känslan var ändå att det var ett bra lopp och ett resultat att vara nöjd med. Maria tog hem en 36e plats i sin klass, också bästa Svenska. Med sitt överläset längsta skatelopp i karriären och krampande fötter blev det för Maria ”lätt topp tio över jobbigaste saker jag genomfört”.
Torbjörn och Åsa blev först 45a respektive 21a i det klassiska loppet, bara det en mycket bra insatts efter långa förkylningsperioder. I söndagens lopp öppnade Torbjörn optimistiskt och låg med bra fram till den tuffa stigningen efter 35 km. I backen blev det tyvärr total soppatorsk. Torbjörn valde glädjande nog att inte åka räddningspulka till målet utan tog en rejäl fikapaus på nästkommande kontroll, släppte förbi 700 åkare och tog sedan en apelsintur till målet. Varför förslösa en så fin skiddag? Även Åsa kämpade sig igenom loppet, vilket efter att ha åkt som längst ca 10 km skate vid ett o samma tillfälle under vintern, får betecknas som en riktig bedrift!
Så hur står sig då Transjurasiennes 76 km skate mot typ Vasaloppet i jobbighet? Rätt väl skulle jag säga. Dels gjorde föret för dagen det lite extra tungt, men även den bitvis tufft kuperade banan gjorde ju sitt. Sen är det ju lite mindre möjligheter att vila på skate än klassiskt, benen måste ju jobba hela tiden, och det märks när loppen blir så här långa och det är nog lite kämpigare än långa klassiska lopp.
Såhär dagen efter är vi lite lagom sänkta. Tobbe och Åsa lyckades förhoppningsvis ta sig till Geneve genom snöstormen, Maria grämer sig över att än en gång lyckats missmatcha bindningssystem för medpackade klassiska pjäxor och skidor och undertecknad ligger i sängen med ett köld- och vindskadat vänsteröga som helst inte vill se dagsljus..