NVSK var på plats och representerades av gubbjunioren Karlberg och bantestare Carlsson. För att bryta invanda mönster och chocka kroppen blev det denna gång en lite oortodox uppladdning. I stället för rödbetsjuice, kolhydrater, pre-sport och annat trams blev det burger king, folköl och 5 timmar ståplats på Friends arena tillsammans svartklädda hårdrockare (de borde gå med i NVSK, de skulle gilla de nya klubbkläderna, svarta och sjukt tajta) och 4 hårdsminkade gubbar, som missat tidsbokningen hos frisören flera gånger för mycket. Ett lyckat koncept?

Till skillnad från det gamla Långa lugnet, som startade på stora torget i Falun, startar det nya Långa lugnet på Riksskidstadion. Tävlingen har en lång tradition, men har legat i träda några år för att nu återupplivas och införlivas i långloppscuppen. Banan gick i 3 loopar med varvning på skidstadion. Första rundan bestod huvudsakligen av grusvägar. Som vanligt rejält hetsigt i starten och fult ös längs långa dammiga utförsbackar. Lite extra spännande att ligga på i 50 knyck på lösgrus med dessutom rätt begränsad sikt i dammolnen. Att det verkligen gick så fort finns det dock inga bevis för, då min cykeldator fick en ny och numer antagligen lycklig ägare just innan start. Tur att hen inte snodde cykeln också..

Lagom fram till första varvning blev det en spännande utförskörning ner till stadion på den numer berömda nya delen av 2015 års VM-banor. Efter att ha testat dessa i vintras kan det konstateras att tvära kurvor och lösgrus är lika svårt att bemästra som upplogade skidspår. Det gick dock bra även denna gång, men det var enlig uppgift från bantestare Carlsson många som fick syna backen och laga pungteringar här. Andra och tredje loopen gick i mer på stig och mindre på grusväg. I Falun har det satsats hårt på cyklingen och man har även ”byggt” en del stigar, med doserade kurvor och små hopp. Vansinnigt roligt, även med 5,5 mil tuff cykling i benen. Faluterrängen är ju inte direkt platt. Speciellt tredje loopen blev riktigt tuff med sträckning längs stora delar av Faluns 5-milsspår från 1993, d.v.s. rejält kuperat.

I slutet av loop två kommer långloppsfantomen (fast mest på skidor) Daniel Tynell ikapp mig. Vi hade legat i samma klunga under första loopen, men jag misstänker att han kanske åkte på en punka innan varvningen. Att en långloppsräv på skidor skulle vara stark uppför är ju ingen överraskning, men det som förvånade var att Tynell även drog på rejält utför med bra teknik. Fick tyvärr en lite långsammare gubbe mellan mig och Tynell och kunde inte riktigt utnyttja min egen omdömeslösa utförsteknik till fullo för att haka på, och fick sedan nöja mig med att retsamt se ryggen på raksträckorna de kommande kilometrarna. Blev till slut 1:30 upp till Tynell, vilket känns helt ok. Ska bara fixa det på Vasan också då…

Efter en stark avslutning slutade loppet med en 6:e plats i H30 och för första gången lyckades jag slippa tjejdäng efter att ha passerat damsegrarinnan i näst sista backen. Ett skönt kvitto på att de nu rätt många cykelmilen och näst intill totala negligeringen av löpning, rullskidor och tråkiga styrkeövningar börjar ge bra resultat. I alla fall i MTB. Så, rock and roll all night – verkar funka utmärkt som uppladdning. Nästa helg är det dags för Lida Loop, undrar vad man ska hitta på för uppladdning då..