Målet för säsongen var att i slutändan nå en top 10-placering, men plötsligt känns det som det gäller mycket mer!
Efter tjänsteresa till Kiruna med hårdrocksuppladdning på fredagkvällens Kirunafestival blev det en tidig avfärd på lördagmorgonen från Lappland mot Eksjö och den 4:e deltävlingen i långloppscuppen i mountainbike. Förhoppningen var att få köra ett lopp i relativ torrhet, men väl framme i Eksjö vräkte så klart regnet ner och prognosen för söndagen såg inte bättre ut.
Efter en veckas ganska lugn träning skulle det bli intressant att se om det gick att få till en liten formtopp, ett upplägg jag inte riktigt haft inför säsongens första tävlingar. Med nyrakade ben bar det iväg till startfållorna för att roffa åt sig en bra startplats. Lite feg inför stundande skitväder och låga temperaturer, samt minnet av bortdomnade fingrar på Lida Loop, blev det idag race med armvärmarna på. Ett felbeslut så klart, när solen så småningom kikade fram..
Starten i Eksjö går rakt igenom staden med masterstart för att sedan övergå i ganska lättcyklade grusvägar. Efter ca 10 minuters åkning låg täten fortfarande bara 30 m fram. Bra början! Efter första stigpartiet sprack det dock upp och resten av loppet blev lite blandat klungkörning och ensamt nötande. Jag har i tidigare lopp lyckats ganska väl att hitta bra ryggar och klungor att haka på, men idag blev det jag som fick dra långa sträckor då åkarna runt omkring verkade lite oengagerade. Skönt att benen för dagen tyckte att detta funkade ganska bra!
Loppet rullade på bra fram till ca 6 av 8 mil, då ett av banans lerhål skulle passeras. Ambitionen var att lyfta framhjulet över den värsta geggan, ett mindre bra val visade det sig då den hala spången som bakhjulet vilade mot inte greppade så bra. Bakhjulssladd när man kör på bakhjulet kan bara sluta på ett sätt – som en död säl i en gyttjepöl med båda fötterna fast i pedalerna. Lyckades till slut kravla mig upp, men hade då tappat en stor lucka till den klunga jag dragit med mig de senaste kilometrarna. Tack då!
De kommande kilometrarna var tuffa, med många uppförsbackar och tunga partier. Glädjande höll benen riktigt bra hela vägen idag, utan krampkänningar, och jag lyckades därför sega mig förbi min gamla klunga och soloköra mot målet. Skön revansch efter att ha synat geggan på lite väl nära håll!
Förra årets Ränneslättstur var det årets bästa mountainbiketävling, så det kändes lite spännande att se hur mycket det var möjligt att kapa tiden detta år. Ganska rejält skulle det visa sig, då måltiden blev ca 22 minuter bättre än senast. Ytterligare ett kvitto på att man blir bra på det man tränar på! Resultatmässigt slutade det med en 8:e plats. Det saknas fortfarande lite spets och någon minut för att nå de bästa H30-gubbarna, det blir ny chans i Rättvik om en vecka! Fortsatt som 3:a i sammandraget, men med dagens snabba tid i förhållande till elitklassen, -med förhoppning om att kanske få stå i startled 1.