Då fanns det ju massor med tid att träna på fram till loppet. Tyvärr blev det som inför senaste loppen att jag kom igång lite sent. Tittar tillbaka i kalendern och ser att jag i alla fall fått ihop över 10 löppass (11st) sedan 1:a Augusti, vilket är mycket mer än inför Stockholm Marathon, så det går ju åt rätt håll.
Förhoppningen var att utan allt för hård ansträngning slå mitt senaste resultat (2:16.15) från 2011 med någon minut. 2011 hade jag ej heller koll på att det fanns medaljtid som då missades med en dryg minut. I år kändes det självklart att det skulle fixas, frågan var mest med hur många minuter.
Efter en halvdan uppvärmning står jag där på startlinjen, hade hittade en bra plats långt fram på höger sida. Utan förvarning smäller startskottet, försöker stå emot den första galna rusningen och samtidigt undvika att komma för långt bak. Lyckas rätt bra med det då första kilometern går på strax under 4min. Första milen flyter på rätt bra och jag hittar två ryggar att gå på. 10km markeringen passeras på 42min, det ser bra ut!
Nästa 5km, som är lite mer upp och ner, går dock tyngre och jag börjar kämpa för att hålla ryggarna. Halvvägs visar klockan 1:04, men benen är nu rätt mosiga och jag känner att det kommer bli en mycket jobbig dag. Vetskapen om att kommande 5km är ännu mer upp och ner gör inte saken bättre. Tar det nu lugnt uppför men tyvärr hjälper det inte, det är ordentligt jobbigt, kilometertider på upp till 5min och det känns som alla andra flyger förbi. Jag ser hur tiden rinner iväg.
Når tillslut 20km passeringen vid målgärdet, tittar på klockan som visar 1:27 och samtidigt som banans näst längsta backe påbörjas försöker jag räkna på om jag ändå kan fixa en bra tid. Lägger snabbt ner de tankarna när benen skriker att de inte vill vara med mer. Varje liten backe är nu en pina men jag håller mig flytande, eller knappt kanske för mitt i en uppförsbacke är det en annan löpare som vill hjälpa till. (Ser jag ut som att jag kommer klappa igenom helt snart kanske?) Ta kortare steg säger han och trippar lätt vid sidan. Jo tack, vore jag pigg som du så… Som tur är är det inte bara uppför och kilometrarna rullar sakta på, vilket också innebär att den fruktade Abborrbacken kryper närmare.
Känner att jag inte direkt har någon brådska nu så väl framme i foten av backen stannar jag till och tar ett foto. Skickar iväg bilden till Mattias (Före detta KM- löpning och känd för att kunna ta ut sig mer än någon annan, men som numer nöjer sig bilder och minnen). Jag provar ta några löpsteg men bestämmer mig, eller snarare benen bestämmer att det blir till att gå upp. Väl uppe joggar jag nu vidare i det tempo som psyket klarar, börjar dock känna att det inte är så långt kvar och lyckas bitvis hålla lite högre fart.
Med 3km kvar kommer någon bakifrån och ropar. -Kom igen nu! -Under 2:15! Va? Tänker jag, inte en chans att det går inte ens för honom som ändå har bra fart. Jag hakar dock på en bit då det är rätt platt just nu, biter ihop i början på nästa slakmota men tappar hans rygg rätt snart. Slår av lite på tempot och laddar för sista backen med 2km kvar. Sneglar lite på klockan och funderar på vad det kan bli för sluttid, inser jag måste springa på rätt bra om det skall bli medalj. Finns nog en teoretisk möjlighet men fysisk? Nja…
Är en rätt seg och lång backe och med 1km kvar säger klockan att sista km tog nästan 5 minuter. Ajdå!
Lättlöpt nu och mycket nedför in mot mål. Skön känsla att det snart är över. Kommer in på målgärdet och ser att klockan visar runt 2:14.43, rätt förvånad inser jag att det finns en liten chans på medalj om jag bara kan hitta lite krafter till en bra spurt. Ökar farten och börjar spurta, känner att det kan gå men upploppet är långt och tiden går fort. Lyckas öka lite till sista 50 metrarna och passerar mållinjen med en hel sekund till godo! 2:14.59, hade tydligen tiden på min sida idag!