Bansträckningen är hyggligt kuperad med svenska mått mätt. Starten går vid 280 möh och loppet inleds med en mer eller mindre konstant uppförsbacke på 17-18 km upp till kalfjället (900 möh). Därefter följer en lättåkt mil där det går utför ned till 700 möh. Sedan får man ta 200 höjdmeter uppför följt av en mils plattåkning på fjället. Därefter bär det raskt av nedför till Lillehammer (490 möh). Samtliga deltagare måste bära ryggsäck med extrakläder som minst ska väga 3,5 kg.
Vädret under loppet var bästa tänkbara, med strålande sol, hyggligt lite vind och ett gäng minusgrader. Det blev banrekord i både herr- och damklass. Kanske lite förvånande då det sög betänkligt i nysnön som blåst in i spåren på fjället. Det säger nog lite om kvalitén på vinnarna (Eliassen och Johaug) och på de väderförhållanden som annars kan råda i tävlingen.
Arrangemanget som sådant var mycket bra. Det var ca 25 startled som släpptes iväg med fem minuters mellanrum, vilket gjorde att det inte blev någon större trängsel. Det var heller inte mycket köande in till starten. Att dyka upp 30 min innan var fullt tillräckligt för att ändå få en bra plats, vilket är ljusår från läget i Vasaloppet t ex. Verkade som att man sparade energin till själva loppet istället för att köa. Väl ute i spåret var det inte heller någon större trängsel. God spårdisciplin gjorde att det alltid fanns lediga spår på vänstra sidan för omkörning.
Väl i mål fick man återhämtningsdryck i handen och skidhållare på skidorna. Ett litet plus gentemot inlämningen i Vasaloppet som kan vara lite hårdhänt mot skidorna. Enda missen var bagageåterlämningen där väskorna lagts på en blöt grusplan. Här har man dock mailledes bett deltagarna om ursäkt och lovat bättring till nästa år.
I bussen tillbaka till starten hamnade jag bredvid en trevlig norrman som hade tagit hem tredjeplatsen i H65. Apropå bansträckningen hävdade han, med glimten i ögat, att ”Vasaloppet är ikke ett riktigt skirenn”. Det går onekligen att förstå hans poäng, men sätt till graden av slitsamhet är 90 km i Vasaloppsterräng i alla fall tuffare…
Den stora kontrasten mellan Birken och tävlingar på hemmaplan är naturligtvis fjällterrängen och antal höjdmeter som ska tas. Uppför, där konditionen sätts på prov, men även den långa utförskörningen på slutet där farterna bitvis är rejält höga. Undertecknad fegplogade sig till en toppfart på 55 km/h och stod stilla jämfört med norrbaggar i fartställning. Några dagar tidigare kördes ett kortare lopp med samma avslutning. I ett något vassare före ska de snabbaste ha nosat på 80 knyck! Jag slapp iaf rengöra fästzonen efteråt…
Summa summarum, ett mycket trevligt lopp som kan rekommenderas 🙂