Ett starkt startfält fanns representerat med profiler som Kilian Jornet, Emelie Forsberg, Charlotte Kalla och Anders Svanebo samt inte minst de flerfaldiga vinnarna André Johnson och Björn Gund. Med på startlinjen stod även två lag från Nacka-Värmdö.

Tävlingen beskrivs av arrangören STF Kebnekaise som ”en unik tävling då den helt äger rum i väglöst land, i Sveriges mest högalpina område. Tävlingen är uppdelad i två klasser, en Alpin och en Skitouring. De tävlande går i lag om två eller tre personer genom en given bana till olika checkpoints ute på fjället. Den alpina banan är extremt krävande och går över svindlande kammar, vidsträckta glaciärer och nerför branta sluttningar. Skitouringklassen går också en spektakulär men kortare och inte lika avancerad bana. Kända passager; Nord och Sydtoppen på Kebnekaise, Halspasset, Tuolpagorni med åkning ner i kratern.

Ett lag från Nacka Värmdö bestående av Malin Herzig och Anna Leitgeb ställde upp i Skitouringklassen och kammade hem sin kategori – stort grattis!

Det andra laget bestående av Magnus Andersson, Niklas Aubell och Lars Martinsson deltog i den Alpina klassen och kom i mål som näst sista lag.

Mer information finns här: www.kebclassic.se

Keb Classic – Vår story:
Resan började med panik när Malins och mina skidor inte kom fram till Kiruna på torsdagen. Då Norwegian bara flyger Stockholm-Kiruna en gång per dag förklarade handlingbolaget i Kiruna att var det rätt otroligt att skidorna skulle komma fram i tid till tävlingsstart klockan åtta på fredagen. Men ibland har man tur i oturen och efter bara ett par timmar efter ankomst, när vi satt i taxin till Nikkaluokta fick vi ett samtal från Kirunas flygplats att bagaget kommit fram med hjälp av ett SAS plan. I Nikkaluokta inväntade vi det förlorade bagaget för att sedan åka vidare med skoter transport till Kebnekaise fjällstation.

Den korta tid vi hade på eftermiddagen ägnades åt ett kort träningspass uppför första delen av ”personalbacken” utanför Fjällstationen med packning. Vi hann även med lite rep- och firningsövningar med Lars, som har begränsad erfarenhet av klättring och rephantering. Det kändes bra och vädret visade sig från sin finaste sida. Efter middagen tillbringades kvällen före tävlingen med uppvisning / granskning av obligatorisk utrustning med funktionärerna samt genomgång av tänkt bansträckning med säkerhetsansvarig och tävlingsledare. Det såg ut att bli bra väder och första gången på fem år skulle tävlingen kunna avgöras på tänkt bansträckning. Första tävlingsdagen skulle färden gå via Östra Leden till Kebnekaises Sydtopp, sedan fortsätta med skidåkning till Nordtoppen, vidare ner mot Halspasset där nedåtklättring med hjälp av fasta rep väntade och sedan ett fantastiskt skidåk ner till Isfallsglaciären. Därefter vek banan av söderut, passerade Södra Nischen över Björlings Glaciär och vidare upp på dagens sista topp; Tuolpagorni. Där väntade en kort firning ner i kratern och ytterligare ett förstklassigt skidåk ända tillbaka till Fjällstationen. Målgången var dock inte nådd, utan banan gick uppför ”Personalbacken” till ”Stora stenen i cirka 300 höjdmeter, innan vi äntligen skulle få vända ner mot mållinjen vid stationen. Det låg en spänd förväntan i luften runt hos samtliga deltagare och kanske i synnerhet i vårt team då det var första gången som någon av oss skulle tävla i skidalpinism.

För Magnus var miljön emellertid inte ny. Han jobbade som bergsguide och klätterinstruktör på Kebnekaise Fjällstation ett par somrar i slutet av nittiotalet och början på tjugohundratalet. Han hade före tävlingen besökt Kebnekaises topp 25 gånger och det kändes tryggt för oss andra att ha med någon i laget som hittade riktigt bra i området. Han är dessutom konditionsstark och terränggående med lika bra förmåga att gå uppför som att åka utför på skidor. Lars hade som sagt ingen klättererfarenhet, men är istället en väldigt konditionsstark och duktig skidåkare, med en bakgrund som juniorlandslagsman i längdskidor. Själv har jag tidigare klättrat och turat en del, men på sistone ägnat mer tid på längd- och rullskidor. Efter ett antal knäoperationer var jag mest orolig för om mitt högra knä, som jag haft mycket problem med på senare år, skulle hålla för den relativt hårda belastningen som tävlingen skulle innebära.

Dag1
På fredagen gick starten vid Fjällstationen klockan åtta, men vi vaknade redan vid halv sex och Lars proklamerade att: ”Jag tror aldrig att jag sovit så dåligt som i natt”. Sovalkover med 14 bäddar i kombination med nervositet inför stundande utmaning gjorde att han inte var ensam. En klarblå himmel mötte oss på morgonen och fick oss att piggna till snabbt. Starten gick och vi kom iväg ganska bra. Fältet sprack upp rätt fort vilket gissningsvis berodde på bredden i kapacitet i startfältet. Keb Classic körs i ospårad terräng och alla tenderar att gå i samma spår och i stora delar av banan är det krävande att passera framförvarande lag, då man sjunker igenom med skidorna. Det är tufft och krävande att gå först och spåra. Ganska snart märktes det att Magnus inte riktigt var sitt vanliga jag. Han brukar oftast gå längst fram och dra, men redan efter tio minuter kände han istället att farten var för hög. Vi drog ner på tempot till en mer behaglig nivå. Just att hitta rätt tempo för alla i laget är en av utmaningarna i en lagtävling som denna, då lagmedlemmarna enligt reglerna inte får ha mer än 30 sekunders avstånd mellan varandra under vare sig uppförs- eller utförsåkning. Det är lätt att t.ex. gå på lite för fort just när man själv känner sig stark. Många mer erfarna deltagare sågs gå med en ”snodd” mellan sig, vilket kan underlätta för den som blir ”dragen”, men också hjälpa till i farthållningen. Eftersom lagmedlemmarna måste hålla ihop under hela tävlingen så har man mycket att vinna på att vara samspelta och hålla liknande fart i alla moment.

Efter en dryg timme närmade vi oss insteget till Östra Leden som leder upp mot Kebnekaises sydtopp. Här kom det första mer tekniska momentet, bestående av en relativt kort, brant snöränna. Här byttes skidorna mot stegjärn och vi kopplade in oss i fasta rep med hjälp av Via Ferratautrustning. Lars var glad att han inte sett bilder på passagen innan då han tyckte att det kändes rätt brant och exponerat. Det hela var emellertid över ganska snabbt och efter ytterligare några hundra höjdmeter passerade vi sydtoppen. Här väntade magiska vyer över massivet innan färden gick vidare mot Nordtoppen som rundades på västra sidan innan vi kunde ta av stighudarna och åka skidor ner mot Halspasset. Även Halspasset var förberett med fasta rep och här sa reglerna att vi skulle gå inknutna i såväl Via Ferratautrustningen som i glaciärrepet. Jag gick först och hade bara kommit ett tiotal meter när jag fick vänta någon minut på laget före oss. Jag började frysa lite och tänkte att det var bäst att ta på mig puffjackan som låg i ryggsäcken. Det höll på att sluta i katastrof. När jag tar av mig ryggsäcken glider skidorna, som inte sitter fast annat i en krok på tävlingsryggsäcken, ur fästet och det är precis så att jag hinner fånga dem innan de hade farit iväg i den branta terrängen. Helt fel ställe att göra det misstaget på. Det var nära att äventyret slutade där för min del. Det hade lätt kunna bli en omväg på flera timmar om skidorna fortsatt ner till Rabots glaciär, på ”fel” sida om Kebnekaise.

Efter ett fantastiskt fint skidåk ner från Halspasset, vid kontrollen nere på glaciären, får vi följe av Yann Gachet vars partner tyvärr tvingats bryta efter att ha mått dåligt hela dagen. Yann, som blev fransk mästare i den skidalpina grenen sprint 2014, behövde inte förta sig för att följa med oss. Det var dock trevligt att få sällskap av en riktigt vass åkare och på nästa utförslöpa, i grytan på Tuolpagorni visade Yann hur snabbt det går att åka utför på riktigt lätt raceutrustning.

Vi hann komma i mål lagom till lunchen dag ett. Och här kommer en annan del av Keb Classic upplevelsen som var otroligt bra. Alla delar boende och till lunchen hade jag såväl Kilian Jornet, som Charlotte Kalla och Anders Svanebo samt Svanebos lagkamrat Johan Johansson till bords. Johan var tävlingsledare och till vardags jobbar han som bergsguide och sportchef på Kebnekaise Fjällstation. Stämningen var på topp då alla kunde dela med sig av sina intryck från dagen och det blev en lunch att minnas.

Dag 2
Starten på tävlingen dag två genomfördes som en jaktstart. Men de lag som var mer än en timme efter ledarna från dag ett fick starta samtidigt som täten. Det här var i mitt tycke ett riktigt bra sätt att starta på. För de lag som hade möjlighet att slåss om de viktiga placeringarna blir det stimulerande att jaga och för oss som låg en bra bit bak i fältet var det roligt att känna sig som en del av tävlingen, då några lag passerade oss under dagen. Bland annat kom Emelie Forsberg, Charlotte Kalla och Josefina Wikberg, som startat tio minuter efter det ledande damlaget förbi oss efter cirka en timme. Tjejerna höll bra fart och var snart ikapp det franska stjärnlaget, som dock senare gick ifrån igen och kunde vinna damklassen.

Vårt tempo var något högre dag två. Magnus verkade till en början må bättre och gick på relativt hårt i första backen och det var först i slutet av första stigningen då jag valt att gå lite för långt till vänster som vi blev passerade av bland annat Fredrik Sträng och Kristoffer Björkman. Dag två hade färre tekniska partier än första dagen, men bjöd istället på en längre sträcka. Färden gick via Personalbacken till Södra Nischen, nerför övre delen av storglaciären och efter en kort stund med hudar på, vidare nerför isfallsglaciären till Tarfala för att sedan fortsätta i nordlig riktning och en rejäl stigning till passet mellan Tarfalatjåkka och Kaskasatjåkka. När vi passerat Tarfalastugan gick tävlingsledare Johan Johansson, som själv deltog i tävlingen, förbi med sin starke lagkamrat Anders Svanebo, som tillhör A-landslaget i längdskidor. De hade startat en dryg halvtimme efter ledarna och Anders tyckte att utförsåkningen var jobbigast och förklarade att han skulle vilja ha Axel Lund Svindals lår i de partierna.

Strax före sista kontrollen innan passet och nästan längst bort på bansträckningen kände Magnus att han fått nog. Han hade kämpat på stenhårt trots att kroppen ville annat. Dessutom förvärrades läget av rejäla skavsår och han valde att bryta tävlingen. Synd, då vi naturligtvis velat gå i mål tillsammans som lag. Magnus fick invänta transport med funktionärerna tillbaka till Fjällstationen i Tarfalastugorna. Lars och jag valde att fortsätta, men det kändes lite tomt att bara vara två. Vi fortsatte till toppen av passet där vi svängde västerut för en kortare klätterpassage där stegjärn skulle på och vi gick i västlig riktning mot toppen av Kaskasatjåkka. Detta markerade vändpunkten på banan och här bjöds på ännu ett försklassigt åk nerför Liljetoppsrännan. Strax efter utförsåket, på ett stakparti över sjön Tarfalajaure passerade vi ett lag och vid Tarfalastugan var vi ikapp Sträng och Björkman, som vi sen följde till strax före målgång.

Från Tarfala via Storglaciären till Södra Nischen väntade i mitt och många andras tycke den drygaste delen av banan. Man började känna av belastningen från två dagars ansträngning och det är ett långt, svagt sluttande parti som ska passeras före en sista brant på cirka 300 höjdmeter avverkas innan hudarna kunde åka av för sista gången. Låren brände grymt mycket i det kanonfina sista åket nerför kittelbäcksravinen i eftermiddagssolen och nu var allt som stod mellan oss och mållinjen en kort teknisk passage bestående av en Via Ferrata och firning nerför västra delen av Kaipak. Från hyllan där firningen började hade man fin utsikt över stationen och målgången bara ett par hundra meter ner.

Den officiella avslutningen på helgen var en bankett med god mat, trevligt sällskap och prisutdelning. Höjdpunkten på kvällen kom givetvis när Nacka Värmdös damlag som vann Skitouringklassen fick kliva högst upp på prispallen i celebert sällskap 🙂 En fin avrundning på två helt fantastiska dagar!

Stort tack till STF Kebnekaise för ett fantastiskt arrangemang. Allt från bemötandet i receptionen till maten och dokumentation av tävlingen från helikopter höll högsta kvalitet! Tack också till alla funktionärer som var oerhört hjälpsamma och fick tillbringa två långa dagar på fjället. Särskilt tack till Johan Johansson som tävlingsledare och Krister Jonson som säkerhetsansvarig. Krister gjorde en enorm insats tillsammans med Anna Backlund genom att bära upp och fixa rep längs med banan och Johan gick in på en stark tredjeplats i tävlingen tillsammans med Anders Svanebo.

Största tacket går givetvis till Magnus och Lars – tack för en oförglömlig upplevelse!

Fakta, lärdomar och reflektioner från tävlingen:
– Totalt avverkades cirka 5500 höjdmeter och 58 km i högalpin terräng

– Bli snabb som lag:
1.Träna på de tekniska momenten. Det finns mycket tid att spara på att hantera växlingar snabbt: av och påtagning av stighudar samt rephantering och inknytning etc.
2.Träna med lagkamraterna för att bli så jämna som möjligt. Bättre att vara jämnbra än att en är jättestark uppför och en utför. Farten måste ändå anpassas efter siste man.

– Prylar:
1. ”Light is right”. Aldrig har det varit mer rätt att gå lätt
2. Det är väldigt lätt att fastna i prylhysterin (jag gör det alltid). Gör inte det. Det går bra att hyra lätt och fin utrustning på t.ex. Fjellpuls i Östersund eller på Alpint i Stockholm
3.Något som kan vara värt att lägga pengar på är en racedräkt, eller åtminstone en överdel till en racedräkt (görs av flera märken, bl.a. Montura och Dynafit) Dessa är superpraktiska med specialfickor för stighudar och även smarta lösningar för att förvara sånt som man vill komma åt fort under tävlingen som t.ex. gels och överdragsvantar etc.)

-Mat och dryck
1. För oss var det svårt att veta hur mycket näring man behövde ha med under tävlingen. Man fick ingenting på kontrollerna, så allt man skulle äta och dricka fick man ta med själv. Själv valde jag att ha med två liter vätska och fyra ”Liquids” samt tre Snickers första dagen. Kilian sas gå med en halvliter vätska och ett par gels. Dag två valde jag att gå med knappt en och en halv liter vätska, tre ”Liquids” och ett par Snickers, vilket räckte bra.

/Niklas Aubell