Resans första stopp var för att hämta skidor i Vattnäs strax utanför Mora.
I Vattnäs huserar Reine Karlsson, en mycket trevlig dalakarl. Förutom att vara trevlig är Reine också en hejare på att valla skidor. Tillsammans med skidskytteesset Uschi Disl står han för importen av vallamärket HWK, smått okänt i längd-Sverige men flitigt nyttjat i skidskyttevärlden.
Efter att ha smörebommat i Vasan var min lust för att ställa mig i vallaboden begränsad och tilltron till skidorna ungefär på noll. Fram plockades ett par som inte använts på länge och det lämnades hos Reine. Min tanke sträckte sig ungefär till att det skulle vara bättre med en proffsvallning 25 mil fr start än en rookievallning på 55 mils avstånd, men det visade sig bli långt bättre än så. Först skickades skidorna till Thomas Söderberg, vallaboss i Lager 157, för lämplig birkenslip och på torsdagen slog Reine en signal: ”Om du kan vänta med att hämta skidorna till kl 12 i morgon hinner jag få resultatet från Thomas sista test ute på banan”. Så nära en egen vallatruck man kan komma !
Efter att ha hämtat skidorna styrdes färden mot startplatsen i Rena för nummerlappsutdelning. På plats var det kändistätt värre, antagligen presskonferens på gång. Kunde inte låta bli att hälsa på kung Eliassen, som är lika ödmjuk som han är galet bra. Typ tre bortförklaringar varje gång han vinner ett lopp. Fräckt!
Efter nummerlappsutdelningen checkades det in på hotellet. Efter några älgköttbullar började förtävlingsångesten smyga sig på och så lite ”jag ska sluta tävla och bara träna för att det är kul-tänk”. Att det aldrig stannar vid att bara vara positivt peppad inför ett race. Suck!
Race day
På morgonen togs buss till starten. Väl på plats förvånansvärt lite trängsel. Med pulsstart och många startled blev det nästan lite byatävling över det hela. Typ nästan iaf.
Jag hade bestämt mig för att stå tvärsist i min startgrupp, men med så lite folk i startgruppen (200-300) så var det kanon ändå. När en norrman, Knut Beck Engebretsen, ställde upp sig bakom mig erbjöd jag mig att byta plats. Han ville dock stå kvar för att inte vara i vägen – han skulle ”gå Birken uten staver”. Efter att ha stakat sig igenom Vasan var det dags för nya utmaningar och så var det lite ”antistak-statement” över det hela också. Nu var det verkligen ingen amatör det var frågan om. Förra året var vann han H55 (snabbare än Johaug!) och innan det en drös klassegrar. Fort gick det även utan stavar, 3.48 på de 54 km. Jag fick i alla fall äran att skrapa bort isen under hans pjäxor då bindningen skulle på. Stort!
Att staka Birken gick förvånansvärt bra. Jag hade trott att backarnas längd skulle göra det tuffare än att staka Vasan, men så var inte alls fallet. Visserligen tog jag det en gnutta lugnt (intalar jag mig…), men framförallt tar de ”bara” 54 km lite udden av backarna. Sedan följs också varje rejäl stigning (totalt tre) av motsvarande rejäl utförskörning, så det finns ”koncentrerad” tid där man får vila stakmusklerna. Tittar man på åktiderna så är det också en hyggligt snabb tävling de ca 1100 höjdmeterna till trots. Det var mycket få stakare undantaget eliten. Känns som att Norrmännen kanske är lite mera konservativa, på motionsnivå, vad gäller övergång till stakning i långlopp. Har väl lite med natur och tradition att göra. Med kuperad terräng i största allmänhet och en vana att gå på tur ligger det kanske längre bort att ta till stakning än för svenskar boende ”på platten”. Kör normalt med 157 cm stavar (är 184 cm lång) men provade här med 160 cm, vilket kändes mycket bra i backarna. För flackare terräng tycker jag dock de kortare att föredra.
Å så skidorna då… helt grymma uppe på fjället. Visserligen körde nästan alla av de som höll mitt tempo med fäste, men det gick lätt att bara glida förbi. Ned mot målet hade solen värmt rejält så där började det suga en del, men de såg likafullt ut att gå minst lika bra som omgivningens. Ren kärlek!
Å så avslutningsvis två blandade Birkengodisar:
Erling Jevne drog av hälsenan i första backen. För mycket power för senornas ålder antar jag. Han hade väl tagit sin femtielfte klasseger annars.
Många krutgubbar och krutgummor i tävlingen. I H85 stakade sig Gunnar Tronsmoen runt banan. ”Det å stake Birken er noe jeg må gjøre før jeg dør, og nå er jeg straks 87 år, så det begynner vel å haste litt”.
/Magnus Karlsson 2016-04-18
