Ola har bett några veckor om att få sin text om munkastigen publicerad. Detta har till slut godkänts, det demoraliserande innehållet till trots, eftersom nästan ingen skriver på hemsidan längre

För mig handlade det mest om att kunna överleva distansen, vilket jag gjorde med nöd och näppe. Det var ju inte de snyggaste löpstegen som togs sista milen kan jag säga. Fräschare efteråt har man ju varit också.

Mitt fokus för vår och höst är Lidingöloppet. Så en längre trail kändes som en bra uppladdning. Inför loppet hade jag med mig gel och sportdryck eftersom det var extremt sparsamt med vätska under loppet; två kontroller på 44 km. Mina geler och sportdryck var slut vid 25 km. ´

(extremt orutinerat, reds anm)

Började då känna att steget var segare och snedtrampningarna blev betydligt mer frekventa.

(men du var väldigt pratsam och yster första 4 km, reds anm)

Tack till en snäll person som gav mig en gel vid 29 km men också för den officiella vätskestationen vid 34 km. Försökte efter detta att tänka på Olofs tips innan loppet som var att hålla ett tempo ”som går att hålla in i evigheten”. De sista fyra kilometrarna försökte jag hela tiden intala mig att jag sprang in i evigheten men tempot och steget följde inte helt med i de tankarna.

(den sista milen på munkastigen är ju i själva verket en olidligt tråkig munkagrusväg, svagt uppåtlutande med grovt makadam som man halkar i, reds anm)

Det jag har lärt mig efter Munkastigen är följande:

1.Folk som håller på med trail är ett speciellt släkte. Mycket fokus på att det ska se lätt ut när man springer snarare än att det ska gå fort. (den moderna tidens löpmantra: mycket prylar, rätt look, en blogg och usla km-tider, reds anm)
Flera som springer så lätt att de såg ut som älvor. Skidåkarna från NVSK såg tyngre ut (inte red dock, reds anm) med undantag från sparven som såklart flög fram.

2. Man ska ha trailskor för att inte trampa snett hundra gånger.

3. Ha fler än tre gel med sig på 44 km.

4. Kommer inte springa Munkastigen igen.

/Ola Jönsson  2016-05-03