Fyra goa gubbar från vår kungliga ö (Ekerö eller Lovö i Ekerö kommun inom ramen för Mälaröarna om jag får be) satte sig efter frukost i en bil med fyra hjul och en takbox. Kosan styrdes mot underbara Roslagen. På vägen dit avhandlades förutom en massa material-nerderi även gamla ungdomsfyllor och andra begravda anekdoter som inte har något i idrottens härliga värld att göra. Då var då. Nu är nu.

På plats noterades att deltagarna var större till antalet jämfört med förra året och det fanns även lite extra heta namn i startlistan. Bland annat Gustav Aflodal, Adam Sten och ingen mindre än Simon Andersson.

Efter en liten personlig seedningsintervju delades åkarna in i de olika startfållorna. Sedan uppvärmning, en sista tändning och således skidorna in i fållan. Kroppen hölls igång medelst lite löpning och sedan var det dags. Rejstime!

Några nervösa minuter i fållan och sedan brann startskottet tillslut av som det brukar göra. Efter den vanliga starthetsen och mjölksyrachocken kom första spurtpriset redan efter 1 km. Aflodal kammade hem detta och Glädjelöparen låg med bra i förstaklungan som redan hade fått lucka till de där bakom. Direkt efter spurtpriset kom en halvlång slakmota och mjölksyran började nu smyga sig upp över tröskeln där den började sippra ut i varenda lem. Först blev det en lucka på några meter som jag försökte jaga ikapp, men efter någon minut släpptes min gaspedal helt för att vänta in åkare bakifrån. De där fram körde helt enkelt lite för fort denna dag. Eller så körde de precis lagom fort och någon annan körde lite för långsamtJ

Var alltså den första som släppte förstaklungan och nu kom en ensam åkare ikapp och drog mig en bit i väntan på att mjölksyran skulle spjälkas lite. Det tryckte på bakifrån och efter en stund var vi nog närmare tio personer i klungan. Några var mer dragvilliga än andra precis som i cykling och andra sporter varför farten blev lite ryckig. Från riktig söndagsåkning till bitvis hårda körningar. Mest mittemellan skulle jag säga och det var för det mesta enkelt att ligga med i suget. Rullen skiljde sig en del men inte mer än att det gick att staka ikapp efter utförskörningarna. Inte alls lika stora skillnader som det kan bli på vintern med ett par dåliga skidor eller för varm fästvalla för de som roar sig med att fortfarande sprattla med benen.

Det råder lite brist på snabbare pass på rullskidor i år (läs ett pass för en vecka sedan) varför kroppen började kännas lite märklig redan innan 20k hade passerats. Den enda gelen som för dagen hade medtagits förutom vatten på ryggen inmundigades girigt redan nu. Utan den hade det blivit tufft redan innan halva loppet var avverkat. Krafterna återficks och det blev flertalet vackra vyer längs banan som även bjöd på många backar. Ingen brant och riktigt hård rackare, men många backar är också backar. Runt 30 km var jag riktigt nära att släppa klungan för andra gången då jag rent muskulärt blivit matt. Men döm om min förvåning om inte Adam Steens rygg uppenbarar sig en bit fram. Från att mentalt redan ha släppt klungan, körde jag inte bara ikapp den utan väl ikapp började jag direkt snicksnacka med Adam och kände mig helt oberörd. Helt galet hur mycket den mentala inställningen påverkar ens prestationer. Obegripligt minst sagt!! Adam var minst sagt inte helnöjd med loppet och hade bland annat brutit en stav. Oavsett vad gav denna upplevelse energi och jag hoppas inte jag dränerade honom totalt med mitt babbel. Loppets sista 13 km gick i ett nafs och vips var vi på upploppsrakan. Var inte lika på hugget som en riktigt bra dag, men lyckades i alla fall passera en och annan i klungan jag körde med. Kom först in på en tiondeplats, men någon stackars åkare var tydligen bortglömd så det blev en elfteplats till slut.

Framme i täten var det ingen av de som på pappret såg starkast ut som slogs om segern förutom klubbens egen raket, Jonas Böhlmark. Jonas blev slagen sekunden efter RSKs John. Förstaklungan kom in på 1.41 och andraklungan 6 minuter efter det. Plats 2 och 11 för Nacka alltså. Grattis RSK! Nästa gång kammar dock NVSK hem bucklan!

Summa summarum var det en riktigt fin dag med svett, puls och mjölksyra i mängder. En rejäl genomkörare och att tävling är bästa träning gäller även i detta fall.

På vägen hem inmundigades det kaloristinna pizzor på Norrtäljes bästa hak. Nu återstår vila och mer träning innan vi står vi på startlinjen i Berga by. Joddlandes ska vi tillsammans njuta av färden mot Mooooooora.

Vid pennan, Glädjelöparen (även kallad Sparven i ett tidigare liv).