NVSK hade tre förväntansfulla åkare (Johan Myhr, Emil Wiklundh och jag själv Svante Sundholm) i Jokkmokk för de 22 milens färd genom storslagen vildmark till vändningen i Kvikkjokk och vidare tillbaks till målet i Jokkmokk.

Att loppet och distansen är något utöver det vanliga märktes tydligt dagarna innan avfärd då märkligt nog alla tre NVSK- åkare plötsligt fått både krämpor och sjukdomar som med en inte obetydlig sannolikhet skulle sätta stopp för festligheterna. Alla kom dock iväg och väl där blev Hotell Jokkmokk NVSKs race center. Nummerlappsutdelning med obligatoriskt COVID-test avklarades raskt, lite skidtestning och sedvanlig pastabuffé innan läggdags.

03.00 lördag morgon börjar…annorlunda, då det visar sig att de frukostpåsar hotellet delar ut innehåller kexchoklad, curry/kyckling-macka och mineralvatten, alltså en…annorlunda uppladdning inför 22 mils skidåkning! Bara gilla läget och stoppa i sig godsakerna för att vara redo 05.00.

Med bara 140 åkare är starten lugn och sansad utan incidenter och milen börjar betas av. Inledningsvis är det medvind och snabba fina spår, pigga huven och kroppar vilket gör att farten är hög och för mig, för hög skall det visa sig senare.

Johan är enormt stark och placerar sig i tätklungan där han är aktiv och bra med fram till någonstans en tredjedel in i loppet. I backarna upp mot 80km splittras tätklungan och Johan hamnar en bit ner, men är vid 110km och alltså vändningen bara 10 min efter täten. Under de dryga fem timmar det tar täten upp till vändning har det hårda snabba föret övergått i sugande, lösa spår och dessutom möter man nu vinden, som såklart har ökat betydligt!! Det här gör hemresan rejält mycket tuffare och för många adderas flera timmars åktid. Johan håller dock ihop det bra och landar i mål på tiden 12.51 och en fantastisk 15:e plats. Hans andra halva går ca två timmar långsammare än den första.

Jag går från start med i en större klunga en bit ner i fältet tillsammans med Anders Moverare (IKJ) och Göran Hammarström (Rullskidklubben) två åkare jag känner och pratat ihop mig med tidigare. Ungefär på samma ställe där tätklungan splittrades börjar jag få problem med illamående och svårigheter att tillgodogöra mig energi. En överambitiös energiplan i kombination med för högt utgångstempo gjorde att kroppen gick från att kännas kanon till kalkon på mindre än 10 min. Fick dra ner på tempot, minska energiintaget och bara gilla läget. Det blev en dipp som höll i sig rätt många timmar, men jag kom faktiskt igång hyggligt mot slutet. Landade i Jokkmokk på 15.05 och en 60 plats, med en andra halva runt 80 min långsammare än den första. Nöjd, rejält trött och sjukt ont i hälarna kände jag inget som helst behov av att åka ytterligare längre…

Emil var nog den som åkte mest sansat av oss och gick ut i ett kontrollerat tempo och en fungerande energiplan, vilket gjorde att han kunde hålla ett jämnare tempo med ett tapp på enbart 70 min på andra halvan. Väl i mål på 15.14 och på 67:e plats tror jag också att Emil var den av oss som hade mest energi kvar.

Efter målgång stapplar jag helt utmattad upp till hotellet där jag möts av en för mig okänd person som är klart orolig för Johan! Jag kan knappt ta in vad han säger men förstår det som att jag skall ta hand om min klubbkompis för han bara spyr…kan kort konstatera att det är precis dit jag också är på väg, och har därför svårt att förstå vari konstigheten med det ligger!! Ledsen att du fick klara dig på egen hand Johan!

Det visade sig att sträckan var 228km så vi fick faktiskt lite ytterligare ”bang for the buck” mot tidigare år! Ett fantastiskt lopp och en upplevelse långt utöver det vanliga, kan varmt rekommenderas!  

Svante