Nordenskiöldsloppet 2025

Anna-Karin Ejenström. Erika Skogsjö

Klubben hade 4 medlemmar som startade och tog sig I mål på "det värsta Nordenskölds loppet under 2000 talet".

Resultatlistan med placering i dam/herrklass samt totalplacering i parentes.

Jenny Ramstedt 3 (40) 15:12 h
Elof Lind 94 (104) 17:43 h
Anna-Karin Ejenström  11 (108) 17:48 h
Erika Skogsjö 28 (297) 23:52 h

Race report från Erika och Anna-Karin

Förbereder:
Träningen under hösten och vintern har löpt på bra. Erika blev sjuk efter öppetspår och fokuserade på att bli frisk. AK har varit frisk och har bland annat nött på med dubbla öppetspår samt Vasaloppsdistans på Ågesta.

Vi drog upp till Jokkmokk med varsin husbil och supporter team. Diskussion om vad man ska äta under loppet, vad man ska lägga i säckarna som man får lägga ut på ett par kontroller. Testade skidor. Erikas vinnande par har tillhört Jessie Diggins. Nerver och svårt att sova. Regnet smattrar mot taket.

Loppet
Det är en klar morgon och solen har just gått upp. Starten går kl 5. Lugn stämning på fältet och Erika blir intervjuad av speakern.

Första 5 km finns inga spår. Arrangören har fått skotta upp snö och det är så tunnt att det inte går att dra spår. När skogsvägen kommer blir förutsättningarna bättre. AK går på blanka skidor och Erika kör klister men har inte något fäste.

Det går upp i skogen och där kommer de första genomslagen av mossa och vide. Åker med fokus, rädd om skidorna. Över sjöarna har de skottat upp snö likt en meter bred "ås". Vid sidan om är det blankis och vattnen.

Nästa skogsparti ser ut som en stubbåker. Videkvistar överallt. Hur ska det gå med Jessies skidor!, tänker både Erika och AK på varsitt håll. Stavarna går ner 10-15 cm var och varannat tag. Det här är ingen skidåkning som vi längdåkare är vana vid. Slalom mellan träden, aktiva fötter för att undvika så många kvistar som möjligt. Tänk risig off pist så har ni bilden.

På öppna ytor kraftigt motvind fram till vändningen. AK bryter en stav med 5 km till nästa kontroll. Tappar ryggen och tillika vindskyddet och stakar på med en och en halv stav. Nya stavar och köttsoppa i Njavve ger energi. Med vinden i ryggen, två hela stavar och med skidor som går som spjut plockar AK placeringar. Möter Erika och hejar lite extra.

Erika åker med ett trevligt gäng. Det blir mycket skidsnack. Någon har åkt alla lopp (nåja inte det första på 1800-talet) och säger att aldrig tidigare har det varit så här lite snö och så här utmanande. Vid mötet med AK kommer en tanke om den egna tiden och modet sjunker något för Erika. Med familjen som mötter upp vid vändningen, mat i  magen och nytt fäste repar sig Erika snabbt. Nästa gång hon träffar familjen är hon nästan speedad. Koffein tabletter kan ha något med saken att göra.

Solen och plusgraderna tar hårt på snön under dagen. När kvällen kommer fryser den tunna snön till och det blir som en rodelbana. Det är Ågestaisföre men på kurvig bana bland träd och med videkvistar, sten, mosspartier osv som sticker upp plus alla ”bubblor” från de som ramlat innan. Det där med att vara försiktig med skidorna blir nerprioriterat, nu är det att skydda livhanken som gäller.

På sjöarna har isen smällt och vattnet går ankelhögt km efter km. Pjäxorna är förvandlade till fotbad. Ibland torr is men den är knagglig och har spruckit här och var.  AK drar sin första vurpa och blir rejält blöt.

Erika åker fel på sjön, skylten som visar upp i skogen har blåst ner. En vag känsla om att något är fel infinner sig men sällskapet tror att de är på rätt väg. De hinner 1.5 km innan de förstår att det är fel. Men vad är väl 3 km extra på 220 km egentligen? Inget annat än förfärligt. I år var dessutom loppet 230 km pga justeringar i bansträckning.

Med 3 mil kvar till mål är AK kraftigt nedkyld och pannlampan varnar för batteritorsk. Ensam i en mörk skog byter AK till resevbatterier men lampan går ändå bara på strömsparläge. Vilket innebär några meters sikt. Det är svinläskigt i de långa utförsbackarna.

Skidspåren som ändå finns kvar på skogsvägarna har gett vika, bitvis sjunkit ner till ett djup av 30-40 cm. Pjäxorna fastnar, vurpor sker. Folk kommer blodiga in till kontrollerna.

De sista 5 km finns inga spår. AK kan inte längre hålla balansen, kroppen skakar för mycket av kylan. De skallrande  tänderna håller förhoppningsvis vilddjuren borta. Det blir som en scen från Papphammar. Ramlar, kravlar sig upp för att stillastående ramla igen. Detta går på repit. Tappar både räkningen på antal vurpor och antal missade placeringar.

Erika vurpar runt åtta gånger och tre gånger tar hon av sig skidorna nedför för att rädda livhanken. Det är bara is i skogsbackarna, inget att fästa skidorna mot i en plog, om man inte råkar hitta en sten eller nått. Vilket är fullt rimligt för naturen har verkligen kommit fram under dagen.

Vi  tog oss båda i mål levande, med något mindre blåmärke som bleknande minne. Det är svårt att sova. AK får inte upp kroppstemperaturen och huttrar nedbäddad i sängen. Erika har för mycket koffein i systemet och är pigg som en lärka.

En helt galen upplevelse, ett äventyr som vi är glada och stolta över att ha genomfört. Så här med facit i hand kan vi inte annat än att säga: Testa ni med, det är kul!